När det som är fel blir vardag

Idag blev dagen jag befarat länge. En person väljer att byta plats i spårvagnen pga att en annan resenär inte har svenskt ursprung. Jag stöttar den påhoppde resenären genom att tillsammans konfrontera den här rasistiska tanten. Tanten väljer att endast titta på mig, hon fryser ut den utsatta tjejen som jag stöttar. Som svar på vår konfrontation säger tanten ”Jag pratar inte med såna som dom.!” I samma sekund som orden lämnar hennes mun så granskar hon min pojkvän, uppifrån och ner. För att sedan avsluts med att väsa ”Usch, äckliga människa”. 
Hela min kropp skrek, hon krossade mitt hjärta. När jag klev av ställde jag mig framför henne, tittade henne i ögonen och sa väldigt bestämt ”Din äckliga, jävla rasist.” och spottade henne i ansiktet. Jag skäms inte över det, men jag skäms otroligt mycket över mitt land. Kvinnan i fråga väger ca 45kg och är minst 75 år gammal. Ändå väljer hon att agera såhär, trots att hela vagnen är full med människor från världens alla länder. 
 
Det sjuka är att jag och rasisten var de enda med helt svenskt ursprung och att ingen av de andra resenärerna reagerade. Rasismen är påtagligt normaliserad och min pojkvän kände sig inte ens kränkt.

Ångest

Nånting är fel i kroppen fast allting är rätt i livet. Ikväll blev en sån där kväll när jag är skakis, väldigt illamående och helt enkelt inte glad. Det är fel dag att må dåligt på, vilket jag tror gör att jag mår ännu sämre. Dessutom har jag en tid att kliva upp till, stresspåslag. Ibland känns det som att jag alltid lyckas må dåligt när det inte alls är lämpligt, som att jag vill dra ner min omgivning. Jag vet att det inte är så och att tanken antagligen inte hade slagit mig om jag hade diabetes och fick ett blodsockerfall. Den som tror att personer med psykisk ohälsa överdriver för att få uppmärksamhet, vet uppenbarligen ingenting om det. Kunde jag, vi, välja att må bra så skulle vi vänt upp och ned på världen för att göra det. 
Förstår ni hur trött jag är på den här skiten? Jag skulle tippa på att jag varit sjuk i 10 år snart, det är halva min livstid.

Att ha en stämpel i pannan

Även fast den sista veckan varit tuff, så skulle jag vilja påstå att jag inte mått såhär bra sen jag var 15 år gammal. Jag tänker mycket på hur många år av mitt liv som jag missat på grund av den, fortfarande inte fastställda, sjukdom jag drabbats av. Jag tänker allt oftare på hur otroligt det är att jag fortfarande lever och att jag inte gjort fler självmordsförsäk än de jag faktiskt gjort. För jag har verkligen kämpat de senaste dagarna, men har hela tiden varit medveten om hur icke jobbigt det har varit i jämförelse med förut. Det spelar liksom ingen roll hur jobbig en dag kan vara numera, jag har svårt att tro att det någonsin kan bli värre än det har varit.
Jag kan prata om då, utan att just nu kunna relatera till den tiden. När jag pratar om då, så märker jag att jag glömt och förträngt väldigt mycket. Jag får saker berättade för mig som jag själv absolut inte kan komma ihåg. Jag kommer inte ihåg att jag mer eller mindre blev "vaktad". Att det fanns någon som såg till att jag åt, duschade och klev upp ur sängen. 
Jag kommer däremot ihåg hur lite jag brydde mig om att överleva, jag längtade till dagen då min sjukdom skulle ta kol på mig. Jag är fortfarande helt orädd för att dö, men har ingen längtan efter det. 
 
Jag skulle aldrig önska någon att drabbas av detta, men jag själv vill inte ha det ogjort. Allt jag gör, tycker och står för är resultatet av dessa år. För jag har gjort resan själv, jag har räddat mig själv. Jag har fortfarande väldigt mycket ångest, äter fortfarande mycket mediciner och självskadar. Däremot vet jag inte om jag är deprimerad längre. När jag åker hem till Jämtland, så känns det ändå som att alla tittar på mig som det äckliga, oärliga och oförutsägbara psykfallet. Den känslan kommer nog finnas kvar länge.