¨Vår lott och arvedel

Att vara ung, men ändå fortfarande bli äldre, är komplicerat. Jag längtar tills jag ser tillbaka på mig själv och tänker att jag var ung och ovetandes. Tills jag känner mig trygg och säker på vem jag är och vad jag står för. Kommer jag någonsin dit? Kommer någon dit? Eller känns det alltid som att hjärnan och "jaget" expanderar för varje minut?
 
Eftersom att jag är ny i stan, i alla fall relativt, så känner ingen mig. Det är skönt. De människor jag möter kan jag i min egen takt iaktta. Jag har under det här året som jag bott här varsamt valt ut de jag på fritiden hänger med. Det är lyxigt att inte ha förutfattade meningar och åsikter om människor.
Jag har även under det här året valt att tycka att det är lyxigt att vara naiv. För jag skulle vilja säga att jag är det och att jag nu mer vill vara det. Jag väljer att utgå ifrån att alla människor föds och är genuint snälla, att ingen VILL vara falsk eller VILL såra andra. För det är jag född till, att alltid kunna lita på min klick. 
Jag tycker att det är underskattat att vara godtrogen, en blir lätt anklagad för att vara blåst och lättlurad. Fast jag tror inte att det handlar om det. Jag tror att det beror på att vi hade turen att växa upp på en plats där ärlighet, oavsett vad, alltid leder till störst vinst åt flest människor. Medan andra, får lära sig att ljuga för att överleva. Om det så är att ljuga om sin sexualitet som människa eller kroppsfärg som kameleont.

Obehag

Jag öppnar ögonen, så gott det går. Jag kan inte fokusera med blicken och det flimrar. Jag ser någon sitta i hörnet, men personen säger ingenting. Utan den ser på mig med rädda ögon, jag förstår inte var jag är. Vad som har hänt är oklart.
En vitklädd man kommer in i rummet. Jag ser honom knappt, men av rösten att döma så är han mellan 40 och 50 år gammal. Jag har svaga minnen från tillfället, jag pendlar mellan ett halvt vaket tillstånd och någon form av sömn.
Jag minns inte vad han sa exakt, men jag minns att det var en man och jag han fick mig att känna mig totalt värdelös. Personen i hörnet reagerar, men säger ingenting. Både hen och jag blir alldeles paff och vet inte hur vi ska förhålla oss till mannens påhopp. Vi vet dessutom inte vem han är, för han presenterar sig aldrig.
Han kommer in, ifrågasätter mig och attackerar mig. Jag kan vid det här stadiet inte prata, bokstavligt talat. Jag vet inte hur man gör, hur man formar läpparna eller hur jag ska bära mig åt för att få fram min röst. Jag är alltså inte kapabel till att varken förmedla hur jag mår eller försvara mig.
Antingen så är det en känsla jag minns eller ett konkret minne och citat. Det kommer i alla fall tillbaka till mig med jämna mellanrum.

"Och vad fan gjorde du såhär för?"

"Vad tror du att det kommer att vara till för hjälp?!"

"Är du helt dum i huvudet?? "

"Vad tänkte du på? Nej uppenbarligen ingenting! Kan du över huvud taget tänka?"

Medan han vräker ur sig det här, så ligger jag och stirrar in i väggen som befinner sig mellan golvet och nedre delen av fönstret. Personen i hörnet sitter till vänster om fönsterpartiet. Jag ligger på höger sida av kroppen med en orange filt över mig.
Jag kan fortfarande inte öppna munnen eller få ur mig minsta lilla ljud. Så den aggressiva mannen lämnar rummet. Sen kom han aldrig tillbaka.

 

Tillbakablick

Idag är en bra dag, jag städar och storterar. För det gör mig glad och tillfreds. Mitt bland alla papper så ligger en gammal anteckningsbok, jag slår upp den och hamnar på en sida som är skriven 31/7-15. Nästan exakt två år sedan. Jag är tacksam, stolt och väldigt förvånad över att jag fortfarande är i livet. Jag kan inte för något i världen förstå hur jag stod ut med panikångest flera gånger dagligen, när jag nu har det nån enstaka gång i månaden. Att jag dessutom var djupt deprimerad och alltid befann mig i en parallel och svartvit värld. Det står såhär:
Jag vill skära mig, jag vill klösa mig.
Jag vill skära mig, jag vill klösa mig.
Jag vill skära mig, jag vill klösa mig.
Jag vill skära mig, jag vill klösa mig
Jag vill skära mig, jag vill klösa mig.
Är det nu jag har panikångest? Luften känns syrefattig. Jag är arg och irriterad. Det är varmt. Allt låter så jävla högt! Åter igen har jag öronproppar..
Jag stör mig fruktansvärt mycket på att han, eller kanske andra människor, skrattar och ser glada ut. Jag hatar dom!
Varför är det så svårt att vara med andra människor? Det är så jobbigt och energikrävande att vara social. I sju dagar i sträck har jag ifrågasatt livet, ska det alltid vara såhär?