Obehag

Jag öppnar ögonen, så gott det går. Jag kan inte fokusera med blicken och det flimrar. Jag ser någon sitta i hörnet, men personen säger ingenting. Utan den ser på mig med rädda ögon, jag förstår inte var jag är. Vad som har hänt är oklart.
En vitklädd man kommer in i rummet. Jag ser honom knappt, men av rösten att döma så är han mellan 40 och 50 år gammal. Jag har svaga minnen från tillfället, jag pendlar mellan ett halvt vaket tillstånd och någon form av sömn.
Jag minns inte vad han sa exakt, men jag minns att det var en man och jag han fick mig att känna mig totalt värdelös. Personen i hörnet reagerar, men säger ingenting. Både hen och jag blir alldeles paff och vet inte hur vi ska förhålla oss till mannens påhopp. Vi vet dessutom inte vem han är, för han presenterar sig aldrig.
Han kommer in, ifrågasätter mig och attackerar mig. Jag kan vid det här stadiet inte prata, bokstavligt talat. Jag vet inte hur man gör, hur man formar läpparna eller hur jag ska bära mig åt för att få fram min röst. Jag är alltså inte kapabel till att varken förmedla hur jag mår eller försvara mig.
Antingen så är det en känsla jag minns eller ett konkret minne och citat. Det kommer i alla fall tillbaka till mig med jämna mellanrum.

"Och vad fan gjorde du såhär för?"

"Vad tror du att det kommer att vara till för hjälp?!"

"Är du helt dum i huvudet?? "

"Vad tänkte du på? Nej uppenbarligen ingenting! Kan du över huvud taget tänka?"

Medan han vräker ur sig det här, så ligger jag och stirrar in i väggen som befinner sig mellan golvet och nedre delen av fönstret. Personen i hörnet sitter till vänster om fönsterpartiet. Jag ligger på höger sida av kroppen med en orange filt över mig.
Jag kan fortfarande inte öppna munnen eller få ur mig minsta lilla ljud. Så den aggressiva mannen lämnar rummet. Sen kom han aldrig tillbaka.

 

Tillbakablick

Idag är en bra dag, jag städar och storterar. För det gör mig glad och tillfreds. Mitt bland alla papper så ligger en gammal anteckningsbok, jag slår upp den och hamnar på en sida som är skriven 31/7-15. Nästan exakt två år sedan. Jag är tacksam, stolt och väldigt förvånad över att jag fortfarande är i livet. Jag kan inte för något i världen förstå hur jag stod ut med panikångest flera gånger dagligen, när jag nu har det nån enstaka gång i månaden. Att jag dessutom var djupt deprimerad och alltid befann mig i en parallel och svartvit värld. Det står såhär:
Jag vill skära mig, jag vill klösa mig.
Jag vill skära mig, jag vill klösa mig.
Jag vill skära mig, jag vill klösa mig.
Jag vill skära mig, jag vill klösa mig
Jag vill skära mig, jag vill klösa mig.
Är det nu jag har panikångest? Luften känns syrefattig. Jag är arg och irriterad. Det är varmt. Allt låter så jävla högt! Åter igen har jag öronproppar..
Jag stör mig fruktansvärt mycket på att han, eller kanske andra människor, skrattar och ser glada ut. Jag hatar dom!
Varför är det så svårt att vara med andra människor? Det är så jobbigt och energikrävande att vara social. I sju dagar i sträck har jag ifrågasatt livet, ska det alltid vara såhär?

Apropå Bråvalla

Det är sista natten här, på Bråvalla. Jag lämnar min camp tillsammans med två ur mitt sällskap för att gå till toaletten, men ändrar mig och springer tillbaka mot tältet utan mina två kompanjoner.
På vägen tillbaka så stannar jag och frågar en kille hur mycket klockan är. Han är ett huvud längre än mig och väger lite mer än han borde. Han ser ut att vara i samma ålder som mig. I vilket fall, han stannar till och tittar ner på mig. Jag ser antagligen både dragen och tokglad ut, men det är mörkt ute så jag vet inte hur mycket han uppfattar av mitt utseende. Med säker röst så svarar han "Det säger jag om du suger av mig".
Av ren reflex så hoppar jag bakåt och skriker allt vad jag har samtidigt som jag gestikulerar med hela kroppen "DET ÄR PÅ GRUND AV SÅNA SOM DIG SOM BRÅVALLA STÄLLS IN NÄSTA ÅR, DITT JÄVLA ÄCKEL!!"
Som svar på det säger han lågmält, men fortfarande förvånansvärt självsäkert, "Jävla hora.!"
 
Ingenting "mer än" det händer. Eller jo, de i campingarna runt omkring oss tjoar och klappar händerna efter mitt utbrott. Jag önskar att någon av alla vakter hade befunnit sig där. Jag önskar att någon mer hade hört. Jag önskar att jag hade litat på vårt system, så att jag kunnat anmäla grabben. Det gör jag tyvärr inte, jag är ganska säker på att en anmälan hade lett till vår dalande statistik gällande brott som "sexuellt ofredande", "sexuella trakasserier" m.m. och en massa arbete och tid för mig. Ingenting annat.
 
Att jag berättar det här, gör att jag blir kallad Femi-nazi. Då bär jag gärna det skällsordet med stolthet.