86 dagar före min student så klickade jag ner dessa bokstäver i ett meningslöst bloggutkast

86 dagar kvar, 86 ångestfyllda dagar då jag konstant kommer att bära omkring på mitt dåliga samvete. Min dåliga självkänsla kommer att hinna växa sig enorm medan jag planerar att ta en enkelbiljett till den andra sidan dagen efter studenten. 
 
Just precis nu när jag skriver ner dessa rader hör jag hur en elev nynnar "jag vill döö.. jag vill dö. JAG VILL DÖÖ." Våra lärare försöker intala oss att alla känner såhär inför den sista tiden. De försöker intala oss att det är normalt att klassen i princip ser livlös ut och att osynliga tårar rinner ner för våra kinder. Att det är normalt att ångesten tar över vår vardag och att studenten är det absolut värsta vi nogonsin kommer att gå igenom. 
Vad menar lärarna med att vi inte är ensamma om att känna såhär inför den sista tiden? Vilken sista tid? 
 
Just precis nu säger en annan person "jag vill dö, japp, det vill jag! nu ska jag gå och dö."