Tack!

Blev medbjuden på brännbollspremiär ikväll, jag tror att det blev min räddning. Tack!
Min dag har inte alls varit bra. Spenderat många timmar halvsovandes i sängen, tyvärr. Är stressad över att jag börjar jobba 50% redan nästa vecka. Jag vill fly.

Luckiest Girl

Tog mig inte upp ur sängen innan klockan 12 idag. Det i sig känns som ett misslyckande på en måndag. Väl uppe gick jag på en kort promenad för att inte riskera att dras med i en negativ spiral, vilket jag även lyckades hålla mig ifrån. Att lyckas med saker är alltid bra, alla dagar i veckan.
 
Fortfarande döless på livet och på att vara jag sent i eftermiddags, men pallrade mig iväg till Yogapasset trots allt. Det blev inte värre av att delta i alla fall.
Innan jag tog av mig Yogabyxorna/ byxorsompallaromänskligakroppspositioner, så gick jag ut med vår inneboende farbror.
Mammas äldsta hund, Mixo, är hos oss på pensionärsläger. Beroende på hur det fungerar så kanske lägret övergår till äldreboende.
 
 

Det är MIN sjukdom, inte JAG

Ännu en orolig natt, men vaknade upp till ännu en helt okej dag! Härliga känsla.
I tisdags träffade jag en överläkare på upm och vi kom gemensamt fram till att jag ska vara 100% sjukskriven i 14 dagar. Han bestämde även att jag ska fortsätta med min nuvarande antidepressiva, dagliga medicin. En medicin som motverkar nedstämdhet, men som mest dämpar ångest. Förutom den så fick jag ännu en ny medicin, en antidepressiv den också, fast som inte brottas med ångest i samma utsträckning. Den jobbar för att muntra upp mig, generellt. 
Om den här sortens medicinering fungerar, så verkarden här kombinationen vara det absolut bästa för mig just nu. I och med att de senaste dagarna varit hyfsade, och att januari, februari, mars och april i övrigt varit hemska månader. 
Samt att jag beslutat mig för att ta det här med "terapi" seriöst och att jag valt att skriva i allt större utsträckning. 
Jag tror och jag hoppas att min "vår-dipp" är över. Samtidigt hoppas jag på ett vis att den kommer tillbaka nästa år, så att det finns något mönster och konkret fakta på hur min sjukdom faktiskt "ser ut".
 
Jag hoppas att mina ord spelar roll, jag hoppas att ni uppskattar dem och jag skulle önska att fler delade med sig av sin psykiska ohälsa. Det är lättare att acceptera MIN psykiska ohälsa när jag inte känner mig missförstådd, ensam och galen. 
Ni får inte heller glömma bort att det här är MIN sjukdom, mina erfarenheter och ingenting någon annan kan utgå ifrån.