#gnällkärring

Tack vare mitt hälsotillstånd så har jag blivit en extremt tålmondig person. Jag kan nu förtiden ha tålamåd med saker jag aldrig någonsin skulle haft förut. Visst är jag frustrerad, arg och ledsen ibland. Irriterad på att det tar så lång tid att läka. Läka ifrån ett milt utmattningssyndrom, depression och ångest av alla de slag.
När jag bläddrar i min blogg och inser att jag mått minst lika jävligt som jag gör idag i minst tre år, då blir jag inte frustrerad, arg och ledsen. Utan jag blir mållös och förtvivlad. Jag läser mina egna texter ifrån 2012-2013 och blir nästan tårögd, för där står det klart och tydligt att ingenting egentligen har förändrats.
Skillnader finns det såklart. Nu vet jag vad som är "fel" på mig, tror jag. Jag har berättat det för omvärlden och jag har tagit hjälp. Hjälp som hittills egentligen inte har hjälpt. INGENTING har förändrats.
 
Jag har fortfarande PANIKÅNGEST varje vecka. Jag tänker fortfarande MÖRKA TANKAR. Jag går fortfarande omkring med en KLUMP I BRÖSTET. Jag tror fortfarande att jag blir bättre för varje bra dag som går. Jag har ungefär två "bra" dagar varje vecka, i snitt. 
För mig är en bra dag då jag inte överväger att vara elak mot mig själv. En bra dag är när min kropp inte skriker efter hjälp i en krampaktig och oprovocerad hetsgråt i timtal. En bra dag är när jag tror att jag blivit liiite "friskare".
 
-Tycker du att medicinen hjälper Tove?
-Ja, jo.. Kankse. Jag vet ju inte hur det hade varit utan den..
 
-Vi kanske ska överväga ett medicinbyte igen Tove?
-Ja jo.. Kankse. Det kan väl inte bli så mycket sämre..
 
Jag vet vad som är sant och vad som inte är sant i mina texter. Jag vet vad som är verklighet och vad som är påhitt. Jag vet att det jag skrev den 26/4-14 är en metafor, men jag vet även att det fanns en verklighet bakom den. 
Jag vet att det jag laddade upp den 8/4-14 var någonting jag kunde referera till, men jag vet även att det nästan fick mina närmsta att efterlysa mig.
Jag vet att det jag skrev den 31/10-13 änn idag är sant.
 
Varför händer det ingenting!?
 

En vanlig dag i MITT liv

Igår förberedde jag mig inför idag. Som ni säkert vet vid det här laget så innebär "att förbereda mig" rätt mycket, men samtidigt ingenting. 
För idag hade jag läkarbesök klockan 11, möte med min samtalskontakt klockan 12 och träff med en barnmorska klockan 14. Åter igen var läkarbesöket fantastiskt bra, men åter igen så var det ännu en ny läkare. Jag träffar sällan samma läkare mer än en eller två gånger, sen byts hen ut. 
I alla fall så var hen väldigt trevlig, kompetent och väldigt proffsig. Vilket alla läkare som jag träffat på UPM Östersund har varit. 
 
Efter klockan två kom en enorm spänning innifrån mitt huvud. Det känns som att det är en lufttom ballong där inne, som sakta men säkert blåses upp. Ballongen fylls med mer och mer syre desto mer intryck och information min hjärna tar in. Förstår ni känslan? Den är väldigt lätt för mig att känna och kanske till och med lätt att hantera nu förtiden. Fast fortfarande väldigt obehaglig.
I och med att trycket växer så blir jag mer och mer spidad, hyper och åter igen nästan euforisk. Eller som min familj kallar den sidan hos mig och min bror, oppspelt.
 
Tänk er en bröllopsfest. Alla gäster har varit med och firat paret ända sedan förmiddagen och det börjar nu bli sen kväll. Det har serverats mängder med mat, sötslisk och dryck under hela dagen. Det är nu sen kväll och barnen har nästan ätit upp all snacks och alla snittar. Barnen har lekt och samarbetat hela dagen trots att de egentligen inte tycker om varandra, utan det är föräldrarna som känner paret och barnen är medbjudna på festen.
Tänk er att alla barn nu lider av en enorm sockerkick och har varit uppe liiite för länge. Barnen är ungefär 2 minuter ifrån att bråka med sina föräldrar, slåss med varandra eller gråta okontrollerat och oprovocerat. DET tillståndet som dessa stackars kalasmätta barn är i, DET är att vara "oppspelt"
 
När detta "oppspelta" tillstånd inträder, då vet jag att någon form av ångest är på intåg. Varför vet jag inte, men så är det. Det är härligt att vara på detta humör, men det för så mycket med sig. Precis som barnen så känner jag mig överglad, pigg och fortfarande väldigt sugen på allt gott som livet har att erbjuda.
Precis som föräldrarna till barnen vet att kaoset är väldigt nära, vet jag att ångesten är nära.
Precis som föräldrarna till barnen vet att de bör ringa mor-/farföräldrarna för att hämta hem barnen från bröllopet, så vet jag att jag bör ta medicin.
Därför tog jag Lergigan när det var dags att åka hem. För jag visste att ångesten bara var runt hörnet, även fast jag uppträdde som att jag mådde bra och att livet var en fröjd.
 
Och just detta, konsekvenstänket kring mitt humör och min ångest, är så svår. När övergår erfarenhet och handling till självuppfyllande profetia? När ska föräldrarna förstöra festen för barnen med att säga "det är sovdags"?
 
I vilket fall, ångesten var på besök när det var fem av tio mil kvar hem. Väl hemma packade jag ur bilen, andades, bytte om och tog en promenad i regnet. Utan mobil och utan hörlurar. 
Två kilometer senare kändes det som att jag kunde andas igen.
Nu sitter jag i sängen, dricker gott te och skriver. Skriver för mig själv, till er och till det svenska samhället. Istället för att ligga i fosterställning i duschen och panikgråta. Tack vare Lergiganen, tack vare mig själv.
Tack vare föräldrarnas erfarenhet av övertrötta barn, så somnar barnen lyckliga med ett gott minne av ett fantastiskt bröllop. Istället för att somna med gråten i halsen och med arga föräldrar.
 
Jag vet inte vad som hade hänt om jag inte tagit Lergigan och föräldrarna vet inte vad som hade hänt om barnen fått stanna kvar en timme till. Kanske hade det blivit katastrof och kanske inte. 
 
Innan jag säger gonatt för idag så vill jag tipsa om DETTA

En annan dag

Efter en förmiddag med endast yoga, sol och bad, samt en kräftskiva så mår jag fortfarande relativt ok. Jag är rätt nöjd med livet och jag ser fram emot att jobba på måndag. Idag, just nu, i denna stund känns det så. Imorgon är en annan dag.