16h senare

Idag mår jag lite bättre. Jag har tvingat mig själv att inte göra någonting alls. Inte dra igång någonting, inte vara med någon och inte åka hemifrån. Att inte göra någonting alls, är att inte prestera för mig. Jag får nästan ångest av att se hur andra människor bara "sitter och stirrar" dag in och dag ut.
Tänk er då hur mycket spratt min hjärna ställer till med när det är jag som sitter ner, andas och gör ingenting. När det är jag som är mänsklig och inte presterar, bevisar och kämpar hela tiden varenda minut. Då, då mår jag riktigt dåligt.
Jag mår inte bra, eller jag är inte nöjd med mig själv om jag "gör ingenting". Uppenbarligen så mår jag psykiskt bättre av att göra just det, ibland lite då och då eller just nu. Med tanke på att jag stått ut med att vara "lat" idag. Med tanke på att jag påbörjade inlägget med att skriva just att jag mår lite bättre. Idag.
 
Nu sitter jag i min säng, klockan är snart elva. Jag vaknade klockan sju i morse och har sedan dess dammsugit hela lägenheten. Uträttat ärenden på byn. Ordnat med FK och ringt i ett flertal olika läkarärenden. Bakat en långpanna med matbröd. Lagat middag och gjort matlådor. Sökt jobb. 
Mitt i allt det där så fick jag ett mindre psykbryt och slängde sönder en fjärkontroll. Fast jag samlade mig relativt fort och valde att se på det som vanlig ilska och inte ångest. 
När klockan blev kväll övervägde jag att gå till sängs, men icke, Jag ansåg att jag inte gjort tillräckligt mycket med dagen, så jag övade att lägga olika sminkningar. I sådär 2-3h.
 
Nu när jag skriver ner alltning, så ser jag hur mycket jag egentligen har gjort för att anse mig ha varit lat och tagit det lugnt. Det som skrämmer mig är att jag inte har en aning om hur mycket jag gör, en dag då jag inte gör någonting, när jag är frisk. 
Det som också skrämmer mig är att jag inte har en aning om hur mycket ångest, prestationsångest och skuld jag burit på under hur lång tid. 
 
Jag hade egentligen tänkt att skriva ett kort inlägg om en bra dag, men det blev en djupt och flummig text. Fast jag förstod mer om mig själv under de här få minuterna vid tangentbordet än vad jag gjort på väääldigt lång tid.  
 

Kommentera här: