Det kan bara bli bättre, va?

Obeskrivligt ledsen. Fruktansvärt illa till mods och hela världen försvinner under mina fötter. Varför är jag så här fasansfullt nedstämd? 
Det känns som att jag är min sjukdom. Det känns som att jag alltid har mått och alltid kommer att må så som jag gör just nu.
Min ilska, min ångest, mitt allt. Den har jag lärt mig att hantera lite bättre. Fast när jag tyglat denna orealistiskt hemska och oprovocerade ångest, så känner jag av depretionen allt oftare och allt starkare. Den begraver mig levande. Varför slutar det aldrig att göra så jävla ont att leva och finnas till?
 
Igår log, levde och agerade jag både för P och mig under hela dagen. Jag kände mig näst intill euforisk och orimligt sprallig. Bakom detta befann sig såklart mitt vanliga jag, så fram emot eftermiddagen sa jag ifrån mig uppdraget som överlevare och bad om att ej bli provocerad. Jag loggade ut.
Åt helfabrikat i sängen och såg på dåliga youtube-klipp. Klev efter några timmar upp och såg hemmet som ej var omhändertaget och tog ett litet felsteg.
Golvet försvann, jag blev illamående, mitt bröst kändes som en öppen eld och huvudet exploderade i en fruktansvärd ilska. 
Det felsteget togs vid 18-tiden och vid 19-tiden såg jag på mig själv utifrån. Äcklig, patetisk.
Jag grät mer eller mindre varenda minut tills jag somnade av alla kemikalier strax innan midnatt. 
Innan dess fick jag hjälp med att inte ställa till med något, som i efterhand säkerligen skulle ha orsakat ännu mer panik och katastrof.
Jag fick hjälp med att inte skära mig, bränna mig och klösa mig. Jag fick hjälp med att inte planera min framtid. Jag fick hjälp att veta var jag var, hur man andas och var jag befann mig. 
Igår var ingen bra dag och idag känns det.
 
Jag klev upp två minuter över fem i morse. Duchade, la isblock på mina söndergråtna ögon och kletade på mängder med concealer. Jag jobbade. Kom hem och loggade åter igen ut.
Hittills idag har jag inte fällt en tår, men ändå känt mig ledsen och helt förstörd varenda minut. Jag antar att det är såhär det känns att vara sjuk. Psykiskt sjuk. 
Precis som det för en person med dåligt hjärta känns ifall hen intervalltränat kondition. 
1 Sandra :

skriven


Svar:
Tove Sandelin

2 P:

skriven

Love you ❤

Svar: Massor med kärlek <3
Tove Sandelin

Kommentera här: