Angesthjalpen

Min behandling, kbt:n via nätet, är avslutad. Jag har träffat min handledare, en legitimerad prykolog, för att summera dessa veckor samt haft ett sista telefonsamtal efter mötet.
Behandlingen är baserad på klassisk kbt och har, för mig, fungerat väldigt bra. Jag bor i en liten ort långt ifrån allt, därför har det varit skönt att slippa åka fram och tillbaka varje vecka. Mycket görs alltså via nätet och med hjälp av en fysisk bok, samt en cd:skiva. De första 4 kapitlen, hade jag redan gått igenom. Med mig själv och av mig själv. Däremot har de sista 4 kapitlen varit väldigt givande och lärorika. Totalt är det alltså åtta kapitel, som ungefär har tagit tio veckor att genomföra. 
Nu är såklart tanken att jag ska fortsätta med detta, för att inte falla tillbaka i gamla mönster. Denna behandling har gett mig ytterligare verktyg, men jag är inte frisk än.
 
Om ni, av någon anledning, har ångestproblem. Då tycker jag att ni ska kika in denna behandling! http://www.angesthjalpen.se/landing/angest/om.html

Dagsform

-Jag tycker om att vara med dig när du sover.
-Varför det? svarar jag halvt sovandes.
-För då är du inte så ledsen.

Vad är det jag upplever?

Det finns en situation i min vardag, som inte är som den ska. Förut var denna situation problemfri och välfungerande, men sedan ett halvår tillbaka har någonting varit fel. Situationen är precis som förut och jag beter mig precis som förut, men jag reagerar inte som förut. 
När denna situation uppstår, nu, går min kropp och min själ in i en ofrivillig dvala. Jag ser och betraktar situationen, men mina känslor loggar ut. Det är ungefär som att jag tittar på mig själv utifrån. Jag ser att jag är där fysiskt, men jag känner att jag inte är där mentalt. 
I situationen så är allting fel, min kropp säger ifrån och samtidigt vill den mer. Jag vill att denna vardagssituation ska fungera, som förut eller på ett nytt sätt. Jag tänker allt som jag ska tänka när detta uppstår, utifrån min KBT, men ändå fungerar det inte.
Jag får därför prestationsångest och blir fruktansvärt frustrerad nu när jag tänker på det. Konsekvenserna av att jag reagerar annorlunda, är svåra att hantera. Dom ger mig förväntansångest och förstärker obehagskänslan.
 
Tänk er att situationen jag pratar om, är när jag i min vardag kör bil. Som ett konkret exempel. Jag för fordonet framåt, precis som jag alltid har gjort. Jag följer trafikregler och håller i ratten på samma vis som för sex månader sedan. Fast nu känns det som att jag sitter bredvid mig själv på passagerarsidan när jag kör, inte som att jag sitter bakom ratten. Jag vill såklart sitta bakom ratten, annars riskerar jag till exempel att köra av vägen, men min kropp är som förstenad. 
När jag sedan kliver ur bilen, så drabbar denna prestationsångest och frustration mig. VAD HAR JAG GJORT?! VAD HÖLL JAG PÅ MED?! Konsekvenserna av detta blir att jag inte lika självklart vill köra bil längre, jag blir osäker på att köra med andra i bilen då det händer att dom blir arga och besvikna på mig. Nu när detta regelbundet har hänt i sex månader och jag vet att personerna i bilen kan tänkas bli arga och besvikna, då får jag förväntansångest. Alltså, jag får ångest inför att köra bil för jag vet att jag kommer att svika mina passagerare. Jag är inte bra på att svika människor.