Vad är det jag upplever?

Det finns en situation i min vardag, som inte är som den ska. Förut var denna situation problemfri och välfungerande, men sedan ett halvår tillbaka har någonting varit fel. Situationen är precis som förut och jag beter mig precis som förut, men jag reagerar inte som förut. 
När denna situation uppstår, nu, går min kropp och min själ in i en ofrivillig dvala. Jag ser och betraktar situationen, men mina känslor loggar ut. Det är ungefär som att jag tittar på mig själv utifrån. Jag ser att jag är där fysiskt, men jag känner att jag inte är där mentalt. 
I situationen så är allting fel, min kropp säger ifrån och samtidigt vill den mer. Jag vill att denna vardagssituation ska fungera, som förut eller på ett nytt sätt. Jag tänker allt som jag ska tänka när detta uppstår, utifrån min KBT, men ändå fungerar det inte.
Jag får därför prestationsångest och blir fruktansvärt frustrerad nu när jag tänker på det. Konsekvenserna av att jag reagerar annorlunda, är svåra att hantera. Dom ger mig förväntansångest och förstärker obehagskänslan.
 
Tänk er att situationen jag pratar om, är när jag i min vardag kör bil. Som ett konkret exempel. Jag för fordonet framåt, precis som jag alltid har gjort. Jag följer trafikregler och håller i ratten på samma vis som för sex månader sedan. Fast nu känns det som att jag sitter bredvid mig själv på passagerarsidan när jag kör, inte som att jag sitter bakom ratten. Jag vill såklart sitta bakom ratten, annars riskerar jag till exempel att köra av vägen, men min kropp är som förstenad. 
När jag sedan kliver ur bilen, så drabbar denna prestationsångest och frustration mig. VAD HAR JAG GJORT?! VAD HÖLL JAG PÅ MED?! Konsekvenserna av detta blir att jag inte lika självklart vill köra bil längre, jag blir osäker på att köra med andra i bilen då det händer att dom blir arga och besvikna på mig. Nu när detta regelbundet har hänt i sex månader och jag vet att personerna i bilen kan tänkas bli arga och besvikna, då får jag förväntansångest. Alltså, jag får ångest inför att köra bil för jag vet att jag kommer att svika mina passagerare. Jag är inte bra på att svika människor.
1 Nathalie:

skriven

Har du börjat med någon ny medicin eller ökat dosen på någon? Jag kan få liknande du beskriver, som frånvaroattacker liksom. Ibland kan jag "hitta mig själv" i ett rum men jag minns inte hur jag kom dit eller vad jag skulle göra. Himla läskigt! Kram

Svar: Hej! Vilken bra fråga. Jag är mitt i en nertrappning av min anti-depressiva medicin och det kanske kan tänkas vara pga det. Dock har detta, som jag skriver, pågått under en längre tid och nertrappningen i bara några veckor hittills. Kram!
Tove Sandelin

2 Anonym:

skriven

Jag litar alltid på dig som chaufför. ❤️

3 Mamma:

skriven

var det som skrev.

4 Anonym:

skriven

jag har läst lite av dina inlägg nu & jag har aldrig "hittat" en person förut som har förstått hur det känns. Jag har alltid känt mej så ensam pga min ångest i många olika former. När jag nu har läst några av dina inlägg så känner jag mej inte så ensam längre. Den där jobbiga klumpen i bröstkorgen blev lite mindre tack vare dina inlägg. Tack att du är så otroligt bra på att förklara hur det känns att leva i denna bubbla som jag aldrig riktigt tar mej ur utan som alltid drar mej tillbaka gång på gång men det känns lite lättare för jag är inte ensam att känna såhär. Tack för att du visade mej att jag inte är ensam.

Svar: Allt oftare får jag kommentarer som dessa, vilket ger större terapieffekt än själva skrivandet i sig. Tusen tack för att du tog dig tid att lämna den här kommentaren. Du är allt annat än ensam, vi är löjligt många. Dock känner vi oss ändå alltid ensamma och missförstådda.
Tove Sandelin

Kommentera här: