It's Gone

Stressrelaterad huvudvärk. Mintgrönt lack. En man som sitter i en skrubb och skriker hysteriskt. 
Jag har en oskön känsla kring dessa tre fakta.
 
Tog en lång dusch med mig själv, la en ansiktsmask och funderar på om jag ska äta något idag. Med min senaste doshöjning försvan min aptit helt. Anledningen till denna doshöjning var minskad aptit (den som nu inte existerar). Tror logiken försvann med aptiten. 
Jag är därför uppe i maxdos nu. Jag vill stanna här, vid mina 300mg. Vid varje doshöjning eller sänkning så blir tillståndet väldigt mycket sämre de två första veckorna, ungefär. Finns ingen logik kring det heller. Det bara är så.
 
 

Vi har musiken att tacka

Och ja, vi var i Stockholm föregående vecka. Och ja, vi var på Hovet och såg Slipknot. Och ja, det var galet, mäktigt och lätt värt.

Välkommen

Livet är helt okk, tror jag.
Dock är jag drabbad av en långdragen förkylning och är hemma från jobbet. Jag har fruktansvärt svårt att sjukskriva mig, men jag kollade P i ögonen och frågade vad jag skulle göra. Hans självklara svar var att jag skulle stanna hemma resten av veckan.
Tidigare i mitt liv skulle jag ALDRIG ha stannat hemma på grund av en förkylning. Om jag någon gång stannade hemma så var det på grund av feber över 38 grader. Annars kröp den kroniska prestationsångesten sig allt närmare än i vanliga fall. Den blev alltså outhärdlig.
Naturligtvis har jag en klump i magen och mitt huvud befinner sig på jobbet, även fast jag valt att stanna hemma. Det känns som att jag sviker mig själv och min arbetsplats när jag stannar hemma på grund av en liten förkylning. Jag skulle faktiskt kunna ta smärtstillande och inflammationshämmande och pallra mig iväg till jobbet. Det säger i alla fall min hjärna till mig varannan minut, trotts mängder av snor, kraxig hals och värk i kroppen.
 
Om jag skulle utsätta mig för det idag, att gå till ett jobb min fysiska kropp faktiskt inte klarar av, skulle jag med största sannolikhet hamna i en längre dipp efter det. Ångesten som kommer i samband med dippar är väldigt svår att handskas med i jämförelse med prestationsångesten som uppstått nu. 
Det är väldigt svårt för mig att förklara vad som händer inuti mig när jag inte följer mina principer och sviker min arbetsmoral. Jag måste lära mig att hantera det här. Människan blir sjuk och har rätt till att vara sjukskriven. Dessutom hamnar jag inte efter i någonting nu när jag har ett arbete istället för en skola att vara hemma ifrån. Fast mitt arbete behöver mig och jag behöver det. Det jag gör är otroligt viktigt och jag vill varken såra eller svika. Då sårar jag hellre mitt eget psyke.
 
Vi, jag och P, är intresserade av att vara kontaktfamilj hos socialtjänsten. Ordnat med papper kring det idag, så helt värdelös har jag inte varit. Även planerat med datum och tider för olika händelser som ska komma lite längre fram i vår.
 
TOVE SLUTA NU! DU FÅR VARA HEMMA UTAN ATT BEHÖVA HA DÅLIGT SAMVETE. Jävla pucko.