Hopplös och djävlig

Varje dag är en ny lektion, en lektion om ångest, min ångest. Jag har under några månaders tid trott att jag blivit ganska duktig på att hantera den. Vilket jag har i jämförelse. 
 
Jag får ofta beröm av läkare, sjuksköterskor, Ingrid osv för att jag inte begränsar mitt liv pga min ångest. Det är ganska vanligt att människor med Generalized anxiety disorder gör det för att undvika panikångest. Vi som lider av detta står ut med nästan vad som helst, bara för att slippa ännu en attack. Allt ifrån att isolera sig från samhället till att göra upprepade självmordsförsök.
En psykolog sa till mig att han vid flera tillfällen talat om för olika patienter hur FARLIGToch LIVSHOTANDE 
det kan vara att till exempel ta en överdos av lugnande/ångestdämpande medel och samtidigt talat om för dessa patienter hur OFARLIG en panikångestattack är. Ändå så väljer väldigt många att riskera sina liv framför att vara med om panikångest.
 
Det jag gör för att undvika panikångest är att planera inför alla tillfällen som kan trigga igång den. Till exempel så bör jag inte ha någon aktivitet inplanerad dagen efter jag har jobbat. För när jag har jobbat, säg ett vanligt 10h pass, så är jag helt slut i minst 24h efter det.Jag klarar av att somna på kvällen med hjälp av medicin och jag klarar förhoppningsvis av att kliva upp dagen därpå. Inte mer än så. Jag måste få återhämta mig och inte utsätta kroppen för onödiga prövningar. Däremot så har jag trott att jag kan göra allt som en "vanlig" nittonåring kan göra, men jag kan inte det. Jag har varit en social människa som gillat att ha många bollar i luften. Jag har tyckt om att ha massa vänner. Jag har tyckt om att gå i skolan i 9h och sedan springa hem för att äta middag och sedan fortsätta till simhallen för att slutligen spela kortspel till efter midnatt OCH sedan somna och kliva 
upp klockan sex OCH skriva nationella prov hela förmiddagen.
 
Jag har mer eller mindre accepterat min sjukdom, det finns såklart bättre och sämre dagar. Dock har jag inte accepterat att jag inte kan fortsätta leva som vilken tonåring som helst.
Jag måste lära mig att lyssna ännu bättre på min kropp. För just nu pallar jag inte för många intryck och ansträngningar på för få timmar. Jag måste hitta andra saker som uppfyller behoven jag har.
Jag kan inte planera weekendutflykter för kompisgäng på tio personer och samtidigt jobba. Jag kan inte dricka alkohol om det inte sker på platser där jag är trygg. Jag kan inte köra bil när jag vill och var som helst.
Att hitta nya saker som uppfyller mina ungdomsbehov är min nya utmaning. Fast jag är glad att jag kommit fram till det.
 
 

Kommentera här: