Voices

Jag lyssnar väldigt mycket på andra människors konversationer. Om jag så hör bakgrundssurr ifrån radion, tjyvlyssnar på paret vid bordet bredvid eller via podcasts. 
Dessa fantastiska poddar. 
 
De senaste fem åren har jag, som precis alla andra tonåringar, förändrats och utvecklats något enormt.
Jag trodde som 15-åring att jag var en relativt kall person. En sån där som inte känner speciellt mycket sorg och en sån där som aldrig skrattar okontrollerat.
Jag var nöjd med den personen, alltså den personen som jag trodde att jag var. 
 
Idag är jag 20 år och jag tror att jag är definitionen av att vara en känslomänniska. Inte bara att jag har lätt till tårar. Utan att jag känner detta enorma behov av att ta hand om andras känslor. 
 
Jag har vansinnigt svårt att hantera att andra personer inte alltid tycker om mig. Jag tar på mig ansvaret att bära andra människors bördor och skulder. Samtidigt som jag känner absolut störst glädje när jag får uppmuntra och ge andra människor ett leende på läpparna.
Det handlar om gåvor vid otippade tillfällen i gulliga inslagspapper och även om att jag ger positivt överraskande komplimanger till främmande personer.
 
Mycket av min ångest handlar nog om detta. Att jag har gått ifrån att vara en mycket innåtvänd flicka. Till att vara en kvinna som kommer med enorma känslostormar mer än ofta. Den handlar nog om att jag mitt i denna insikt känner att jag tappat bort mig själv. Jag vet inte vem jag är. Jag vet inte vad jag känner och jag vet inte om det jag känner är sant.
 
Den, min ångest, handlar nog också om att jag känner så oerhört mycket FÖR och MED andra. Jag kan gå ifrån ohälsosam eufori och fjärilar i magen till ohälsosam skuld, skam och magkatarr inom loppet av en timme.
 
Imorgon är det 10 veckor sedan jag mot min vilja färdades utlämnad, rädd och ensam till akutpsyk.
1 Sandra :

skriven

Känner igen mig i mycket du skriver, du är så duktig att få ner det i text! Jag hoppas du och jag också hittar balansen, å slippa ha bergodalbanor om vart annat☺ Kram 💕

Svar: Vad roligt att höra! Tack!
Tove Sandelin

Kommentera här: