En sån där dag

En dag då allt är tungt. Det känns som att jag och min verklighet går i slow motion medan världen runt om fortsätter i det vanliga tempot. 
Ångesten ligger som ett mörkt åskmoln ovanför mitt huvud och hjärtat slår så hårt att jag ibland funderar på om det ska hoppa ur mig.
 
Jag känner mig dåsig och orkeslös. Jag dunkar huvudet rytmiskt mot väggen i ett försök att väcka hjärnan till liv. Jag misslyckas, gång på gång. Jag slumrar, gång på gång. 
Jag längtar tills jag får lägga mig, ta medicin och somna. Helst vill jag sova utan de där jobbiga mardrömmarna, dom som har väckt mig flera nätter i rad. Gång på gång. 
 
Imorgon ska jag jobba och det är dubblering, vilket innebär att jag jobbar tillsammans med en kollega och inte själv. Just nu känns det tomt, just nu skulle jag önska min kollega en roligare arbetskamrat än mig.
 
En sån där dag, då allt är tungt.

Söndagsångest

Jag jobbar, som jag skrivit tidigare, endast 50% för tillfället. Egentligen så känns det för lite, men jag vet ännu inte vad som kommer att kännas för mycket. Min plan är att återgå till 100% av min tjänst efter semestern. Och det kanske är klokt att endast jobba 50 tills dess..
 
Jag jobbade midsommardagen, vilket var himla skoj. Det var fint väder och vi var på bra humör. Imorgon ska jag jobba igen, vilket just nu inte berör mig speciellt mycket. Dock ligger det ett vagt tryck över mitt bröst och jag är liiite för rastlös efter att ha haft ett fullspäckad dag.
Jag försöker att dämpa denna ångest, så gott jag kan. 
 
Jag och K besökte höggravid kompis idag. P skulle också följa, men hon kom på att hon ska köpa hus.
Mina vänninor går på banken och tar huslån, blir gravida och tepetserar barnkammare. VEM ÄR JAG ENS?

Att mogna

Jag ramlade ner i ett dike som jag absolut inte hade förutsett, men nu är jag tillbaka. Tror jag.
Jag har varit fruktansvärt arg och frustrerad. Jag har gråtit hejdlöst flera gånger om dagen. 
Bakom detta befann sig en väldigt besviken och sårad människa. Jag har aldrig varit bra på att hantera svek, då jag lyckligtvis inte är erfaren i ämnet. 
 
Nu är det som det är och det är antagligen såhär det ska vara.
Jag vet inte om jag känner mig levande, men jag existerar och det får räcka.