Hyfsat

Hej på er, här är jag, hyfsat okej dessutom.
Jag har inte skrivit allt för mycket, vilket oftast tyder på att jag mår lite bättre än normalt. Att skriva hjälper mig att ta mig igenom det som är svårt, mer eller mindre.
 
Jag har blivit 20 år och dessutom firat det utan större svårigheter. Jag har påbörjat vecka sex av åtta i min KBT, vilket gör mig stolt. Jag har inte hoppat av, trots frustration över känslan av meningslöshet.Första steget i min npu tas nästa vecka. Jag har fått och påbörjat ett nytt jobb, jag tillbringar numera mina arbetsdagar med ensamkommande flyktingbarn.
 
Jag äter för mycket choklad, rör mig för lite och har väldigt mycket ångest kring min fysiska kropp. Jag skar mig igen för ett x antal veckor sedan, det gick väldigt dåligt och resterna av det ger mig fortfarande ångest. Jag nät-shoppar för mycket. Jag har inte rätt till sjukpenning från FK längre.
 
Livet är väldigt mycket upp och ner, hit och dit. I vanlig ordning. Jag är däremot, vilket inte är lika vanligt, bättre på att observera mina känslor och tankar nu. Mina känslor och tankar går att iakta, stalka, hata och älska. Det betyder, som jag sagt förut, inte att dom är sanna eller realistiska. 

Jag lever

Ikväll fick jag min fysiskt största panikångestattack på väldigt länge. Det kändes som att min kropp flydde för sitt liv ifrån mitt mentala jag. Jag hyperventilerade okontrollerat och jag blev rädd för dessa fysiska symptom.
När jag får panikångest och det mest sker inuti mitt huvud, vilket det oftast gör för mig, då blir jag inte lika rädd. Då blir jag mest frustrerad och kan provocera fram de fysiska symptomen för att få "någonting annat att tänka på".
Ikväll däremot, kollade både jag och P ner på min bröstkorg och såg hur den oprovocerat åkte upp och ned i en hysterisk hastighet. Mina ögon var stirriga och jag höll händerna om bröstet för att hjärtat inte skulle hoppa ur mig. Tårarna började att rinna trots att jag inte hade förmågan att blinka. Jag hann tänka att jag befann mig mitt i en hjärtattack.
Ångesten hade puttrat i ungefär en timme och detta kaotiska tillstånd, som jag beskriver ovan, varade i max 60 sekunder. Däremot känns det fortfarande som att jag har gjort konditionsövningar hela dagen. Jag mår dåligt nu efteråt, jag slungades tillbaka ner i detta efter en relativt bra vecka. Jag fick känna att jag lever. 

11 till 15, del två

Efter att ha sorterat bland viktiga papper och hittat mina högstadiebetyg fick jag inspiration till att skriva detta tvådelade inlägg. Jag blev stolt över att se dem, betygen. Jag tycker om att gå i skolan och jag har alltid gjort det. Jag är otroligt tacksam över att det dessutom förhållandevis har gått ganska lätt för mig i skolan. Det som dock alltid har varit ett problem är mina prestationskrav. Ingenting är färdigt för ens jag är i mål, när jag väl är i mål känns det däremot oftast bra. 
 
Paralellt med den relativt smärtfria skoltiden, så fanns en tonårstjej. Varför förr inlägget i stor utsträckning handlade om min syn på skolan, beror på att det i mångt och mycket var den som skapade mig. Jag tillbringade, precis som alla andra svenska ungdomar, väldigt mycket tid där.
Denna tonårstjej, jag, gjorde ingen större revolt. Jag bar kanske liiite för mycket eyeliner och lyssnade på liiite för hög musik. Bakom allt som hör tonåren till, till exempel hormonexplosioner, så fanns det väldigt mycket sjukom och trötthet. 
Jag var som ett spädbarn, fast tonåring. Jag sov, oerhört mycket. Om ingenting störde mig sov jag i snitt, utan problem, 13h per natt, varje natt. Jag var även konstant sjuk, förkyld, vek. Kalla det vad du vill, men god hälsa var inget jag var bekant med. Precis som en bebis.
Utan att överdriva kan jag säga att jag mellan 11 och 15 år åt 30st penicillinkurer. Penicillin som i sin tur bröt ner hela min bakteriekultur, gång på gång. 
Jag drabbades av halsfluss, magkatarr, körtelfeber, lunginflammation, öroninflammation och spräckta trumhinnor, njurbäckeninflammation, osv. Alla svenssonsjukdomar som finns helt enkelt. Det jobbiga var att det aldrig gick över, dessa sjukdomar varvade varandra gång på gång. Där emellan var jag konstant hes, hostig, snorig och allmänt nedsatt av förkylningar. Detta gjorde mig galen och detta slutade i samband med att jag fick ta bort mina halsmandlar den 14 januari 2013.
 
Varför jag tar upp detta är för att jag inte bara hittade mina högstadiebetyg, utan även olika omdömen ifrån den skoltiden. Varav jag läste "tyvärr har du inte kunnat närvara så mycket på lektionstid", "din hälsa har inte sett bra ut och därför har du inte kunnat vara med", "då du inte varit på skolan". 
Det jag minns från min tidiga tonårstid är att jag var vansinnit arg på mitt icke befintliga immunsystem, det hindrade mig från att leva. Jag minns att jag tänkte att min kropp höll på att dö, innifrån och ut. Samtidigt minns jag att jag upplevde att jag hade många vänner och att jag var omtyckt. Jag minns att jag var glad,  kanske lycklig.