11 till 15, del ett

När jag var 11 år gammal började jag i årskurs 6, på Kälarne skola. Samma skola som jag alltid hade gått i, endast ett nytt hus och nya lärare.
Jag minns ingenting särskilt, varken positivt eller negativt, ifrån mitt första år som högstadieelev. Jag vet att jag kände mig väldigt ung, barnslig och vansinnigt osäker. Jag såg på de äldre eleverna som vuxna människor, även fast de absolut äldsta bara var 15 år gamla. 
Jag minns att jag fortfarande lekte mycket med mina kompisar och jag minns att lekarna inte riktigt kändes okej i det nya huset. Jag minns även att jag tänkte att känslan av osäkerhet förmodligen skulle försvinna.
 
Jag tror att jag var en glad tjej, som alltid gjorde det som förväntades. Jag vet att jag var duktig och att mitt största problem var hur vissa killar i klassen revolterade genom en gemensam duschstrejk.
Vår klass bestod oftast av 14 elever, varav de flesta var tjejer. Många tjejer med starka åsikter och stor mun, vi körde nästan alltid över killarna. Vår klass var inte jämställd, vi drev den dit vi ville. Vi som, då, identifierade oss som tjejer.
Jag trivdes, alltid. Det var en fantastiskt bra skola för mig. Jag tyckte om mina lärare och jag kände mig aldrig ensam. Jag gjorde mina läxor mer än väl och de flesta ämnena var intressanta. Skolmaten var toppen, men skolans toaletter var hemska. Vi fick simma varje vecka och vi fick lära oss all möjlig pardans. Hemkunskapen var fullständig, men slöjden var sisådär. De flesta av våra lärare var utbildade och skolans lokaler var det inget större fel på.
Jag var lyckligare och mer nöjd med mig själv dagen jag gick ut klass nio, än dagen jag tog studenten. När jag var 15 år slutade jag årskurs nio, på Kälarne skola. Samma skola som jag hade gått i de senaste tio åren.
1 Mamma:

skriven

Idag tycker du om att dansa, laga mat, baka och skriva.
Intressant - undrar hur mycket skoltiden präglar, eller om du tog tillvara dina intressen i skolan?
<3 <3

Kommentera här: