Ingenting

Jag är inne på avsnitt tre av åtta i min KBT. Just idag känns den hopplös, meningslös. Det senaste avsnittet gjorde jag av moraliska skäl, medan jag gjorde de två första med lust. 
Hopplösheten grundar sig i att jag känner mig hjälplös. Ingenting har, hittills, varit nytt. Tankesätten och förhållningssätten som jag läser och jobbar med, för att hantera min ångest, är sånt som jag redan jobbar med.
Jag känner att jag redan jobbat med detta under en längre tid, vilket resulterar i en känsla av hjälplöshet. VAD FAN ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG? VARFÖR KÄNNS ALLT SÅ FRUKTANSVÄRT? Om jag redan jobbat med detta, jag säger OM, så verkar det inte ge nån större effekt.
Jag tvivlar inte en sekund på att det går att bli fri viss ångest genom KBT. Det fungerar att tänka om och tänka rätt. Det fungerar att frågasätta känslan och handla därefter. Så varför, VARFÖR mår jag inte bra? Varför är det enda framsteget jag ser på 1,5 år min medvetenhet och min erfarenhet? En medvetenhet och en erfarenhet som vem som helst, oavsett behandling/ hjälp/ sjukskrivning skulle bära med sig.
 
Det som tynger mig allra mest, är den förlamande tröttheten och orkeslösheten som jag nämnt ett flertal gånger. Den hindrar mig ifrån att gå åt det hållet i livet som jag vill. Jag sitter fast, för att jag inte tror att jag orkar ta mig lös. 
 
Känslan av hjälplöshet behöver inte vara sann. Tankarna som talar om för mig att orken till att röra mig åt ett annat håll i livet inte finns, behöver heller inte vara sanna. Fast, tänk om den känslan och de tankarna är sanna? Vad gör den sanningen med mig då? 
Det kommer att hindra mig från att bli den jag var innan jag blev den jag är. Om den sanningen hindrar mig från det, vad är det värsta som kan hända då? Ingenting Tove, det värsta som kan hända är ingenting. 

Kommentera här: