Jag lever

Ikväll fick jag min fysiskt största panikångestattack på väldigt länge. Det kändes som att min kropp flydde för sitt liv ifrån mitt mentala jag. Jag hyperventilerade okontrollerat och jag blev rädd för dessa fysiska symptom.
När jag får panikångest och det mest sker inuti mitt huvud, vilket det oftast gör för mig, då blir jag inte lika rädd. Då blir jag mest frustrerad och kan provocera fram de fysiska symptomen för att få "någonting annat att tänka på".
Ikväll däremot, kollade både jag och P ner på min bröstkorg och såg hur den oprovocerat åkte upp och ned i en hysterisk hastighet. Mina ögon var stirriga och jag höll händerna om bröstet för att hjärtat inte skulle hoppa ur mig. Tårarna började att rinna trots att jag inte hade förmågan att blinka. Jag hann tänka att jag befann mig mitt i en hjärtattack.
Ångesten hade puttrat i ungefär en timme och detta kaotiska tillstånd, som jag beskriver ovan, varade i max 60 sekunder. Däremot känns det fortfarande som att jag har gjort konditionsövningar hela dagen. Jag mår dåligt nu efteråt, jag slungades tillbaka ner i detta efter en relativt bra vecka. Jag fick känna att jag lever. 

Kommentera här: