Blandade känslor

Idag har jag åter igen träffat en ny läkare på UPM, för uppföljning. Jag kan inte räkna upp på en hand hur många olika läkare jag träffat, vilket är väldigt jobbigt. 
Det leder till att jag vid VARJE uppföljning får berätta samma sak som gången innan. Vem jag är, vad jag gör, hur jag mår, vad jag vill, hur jag blir begränsad av min situation osv. Tröttsamt, ledssamt och väldigt meningslöst. Läkaren denna gång frågade vad jag tyckte att dagens besök hade gett. Jag svarade kort och entonigt att jag faktiskt inte hade minsta aning om vad jag gjorde där.
 
Efter läkarbesöket hade jag för första gången i mitt liv ett samtal med en legitimerad psykolog. Vilket däremot var mer spännande, även fast det kanske inte gav så mycket. Jag märker att jag är mycket påläst inom psykisk hälsa och ohälsa, det är få saker jag inte känner till. Jag känner även att jag är stolt över mig själv, att jag är självlärd. 1,5 år på UPM har inte gjort någonting värre för mig, men kanske inte heller så mycket bättre. Jag har lärt känna min sjukdom, både min depression och ångest, och handlat därefter. 
Tyvärr har jag gjort lite för många misstag på vägen, men jag lever fortfarande, vilket jag är glad för idag. Jag lever och jag kan hantera ångest, jag vet vad ångest är. Jag kan hantera dagar med tung nedstämdhet och jag vet vad det innebär att vara psykiskt nedsatt. Jag har blivit så förbannat ödmjuk, empatisk och eftertänksam.
Vi kom fram till att jag ska gå med i satsningen KBT-via nätet och det känns bra. Den behandlingen ska jag genomgå i väntan på att göra en neuropsykiatrisk utredning. Om en sådan kan ni läsa HÄR.
En sådan utredning skulle privat kosta mellan 30 och 40 tusen svenska kronor, Vilket är en mindre förmögenhet och samtidigt en invistering i livet. En statlig utredning är givetvis gratis och jag har rätt till en sådan, men kötiden är kring två år lång och jag vet inte om jag fortfarande är vid liv om två år.
1 Sandra :

skriven

Jag skulle inte stå ut om du inte finns kvar!! Jag kan bara försöka tänka mig hur du har det! Å jag vet att det är långt ifrån verkligheten. Men jag blir rädd,jag vill ge dig mina ögon för en stund så du kan få se hur fin och bra du är!! Hur du har hjälpt mig många gånger utan att veta om det. Det jag läser är styrka! Att trots all jävla skit som du går igenom så kämpar du vidare! Och jag önskar att du kunde få bli befriad från allt detta!
När du inte orkar så orkar jag för dig! Gör mig delaktig! Kram❤

Svar: Tack Sandra. <3
Tove Sandelin

Kommentera här: