Ett kärleksbrev

Jag hittade min plats i ett fantastiskt fint umgänge för ungefär fem år sedan. Vi blev kära i varandra vid första ögonkast. Vi fick snabbt olika etiketter, frivilligt och ofrivilligt. Däremot så tror jag inte att vi som grupp fick någon specifik stämpel, tack vare att vi var ett väldigt udda samansatt gäng. 
Vi var nykära under en ganska lång tid, vi upplevde lycka tillsammans och vi stärkte varandra. Det nykära la sig så småning om och vi landade alla med fötterna på jorden, men vi alla hade därmed behovet av bedra varandra. Vi hittade nya spännande människor utanför vår kärleksbubbla. Vilket var nyttigt. 
Fast vi kom alltid tillbaka till varandra, vi räknade fortfarande alltid med verandra.
 
I och med att min hälsa inte längre långsamt blev sämre, utan bokstavligt talat störtade, så byttes mina känslor ut. Allt blev mörkt och jag blev svår att älska. När jag slutade att älska mig själv, så blev jag dumpad. Jag blev dumpad av er i ett tillstånd när jag kanske behövde er, men vi var inte så. Vi var en grupp starka individer med ett tjockt lager skinn på näsan, som alla tyckte det var svårt att sätta ord på känslor. 
Vi levde på att kunna vara starka utan att råka trampa någon på tårna, för vi alla kunde försvara oss själva utan att ta någonting personligt. 
 
Jag önskar att ni var där för mig som jag alltid var där för er. Jag önskar att vi underhöll vår kärlek bättre.
 

Hjärtekrossad

Hur är det då? Jag vet inte, det är rätt tungt den här veckan. Jag vet inte heller hur mycket ni vet eller hur mycket jag vill berätta. Jag bär på en väldigt tung ryggsäck med ångest, den är som fastklistrad och går inte att ta av. Förhoppningsvis kan jag släppa den snart, men just nu är det jobbigt.
Jag mår generellt lite bättre, för att jag finner mig i situationen. Därmed anpassar, förbereder och återhämtar jag mig varje dag efter dagens förutsättningar. 
 
Mitt i allt känner jag mig väldigt ensam, bortglömd och lämnad. Mitt hjärta är brustet. Jag har haft flera kärleksförhållanden till flera olika personer samtidigt och dessa relationer har långsamt dragits isär. Det har gjort förbannat ont och jag är sårad. 
När jag nu mår lite bättre så har jag förmågan att öppna mina ögon. Det jag ser nu, verkligheten utanför min sjuka hjärna, är ensamhet.

Mitt liv är tråkigt, men bra

Det känns som att jag har accepterat min situation. Stundvis hatar jag det och stundvis trivs jag.
På ett vis gör jag endast det som JAG vill och det som JAG drar nytta av. Samtidigt känns det som att jag hela tiden får säga nej, nej till mig själv. Jag får ha kort koppel på mig själv för att inte göra något riskabelt. 
Just nu i mitt liv, så måste det vara så. Jag är 19 år gammal och jag kan inte ta några risker över huvud taget. Det suger, jag blir så väldigt ledsen och jag hatar mig själv för det.
Jag säger inte att jag är missnöjd, för det är jag verkligen inte. Jag är faktiskt väldigt nöjd med mitt liv och min vardag. Mitt hälsotillstånd är förhållandevis väääldigt stabilt och det är det som avgör allt.
 
Jag skrev att jag har accepterat min situation, med det menar jag att jag har accepterat att jag inte kan/får ta risker. Utan risker mår jag bra, just nu.
Att åka på en spontan utflykt, är en risk. Att strunta i att sova ordentligt, är en risk. Att inte anpassa mina lediga dagar efter hur jag ska jobba i framtiden, är en risk. Att inte kunna reglera min kroppstemperatur, genom att klä på eller av, är en risk. Oavsett vilken risk det är jag kan tänkas ta, skulle den kunna utlösa allt ifrån mild uthärdlig ångest till en mental kollaps.
Jag har till och från struntat i detta faktum, att risker inte fungerar för mig, men det är inte värt det. Det har aldrig varit värt det. Vilket suger. För innan min sjukdom var jag en väldigt livlig, spontan och drivande person. 
Nu är jag en sansad, kontrollerande och bromsande person. Så känns det i alla fall för mig och just nu är det bra. Omvärden kanske uppfattar mig annorlunda, men det är hur det känns för mig som avgör hur jag måste leva mitt liv. Just nu.