Ett kärleksbrev

Jag hittade min plats i ett fantastiskt fint umgänge för ungefär fem år sedan. Vi blev kära i varandra vid första ögonkast. Vi fick snabbt olika etiketter, frivilligt och ofrivilligt. Däremot så tror jag inte att vi som grupp fick någon specifik stämpel, tack vare att vi var ett väldigt udda samansatt gäng. 
Vi var nykära under en ganska lång tid, vi upplevde lycka tillsammans och vi stärkte varandra. Det nykära la sig så småning om och vi landade alla med fötterna på jorden, men vi alla hade därmed behovet av bedra varandra. Vi hittade nya spännande människor utanför vår kärleksbubbla. Vilket var nyttigt. 
Fast vi kom alltid tillbaka till varandra, vi räknade fortfarande alltid med verandra.
 
I och med att min hälsa inte längre långsamt blev sämre, utan bokstavligt talat störtade, så byttes mina känslor ut. Allt blev mörkt och jag blev svår att älska. När jag slutade att älska mig själv, så blev jag dumpad. Jag blev dumpad av er i ett tillstånd när jag kanske behövde er, men vi var inte så. Vi var en grupp starka individer med ett tjockt lager skinn på näsan, som alla tyckte det var svårt att sätta ord på känslor. 
Vi levde på att kunna vara starka utan att råka trampa någon på tårna, för vi alla kunde försvara oss själva utan att ta någonting personligt. 
 
Jag önskar att ni var där för mig som jag alltid var där för er. Jag önskar att vi underhöll vår kärlek bättre.
 
1 Sandra:

skriven

<3

Kommentera här: