Mitt liv är tråkigt, men bra

Det känns som att jag har accepterat min situation. Stundvis hatar jag det och stundvis trivs jag.
På ett vis gör jag endast det som JAG vill och det som JAG drar nytta av. Samtidigt känns det som att jag hela tiden får säga nej, nej till mig själv. Jag får ha kort koppel på mig själv för att inte göra något riskabelt. 
Just nu i mitt liv, så måste det vara så. Jag är 19 år gammal och jag kan inte ta några risker över huvud taget. Det suger, jag blir så väldigt ledsen och jag hatar mig själv för det.
Jag säger inte att jag är missnöjd, för det är jag verkligen inte. Jag är faktiskt väldigt nöjd med mitt liv och min vardag. Mitt hälsotillstånd är förhållandevis väääldigt stabilt och det är det som avgör allt.
 
Jag skrev att jag har accepterat min situation, med det menar jag att jag har accepterat att jag inte kan/får ta risker. Utan risker mår jag bra, just nu.
Att åka på en spontan utflykt, är en risk. Att strunta i att sova ordentligt, är en risk. Att inte anpassa mina lediga dagar efter hur jag ska jobba i framtiden, är en risk. Att inte kunna reglera min kroppstemperatur, genom att klä på eller av, är en risk. Oavsett vilken risk det är jag kan tänkas ta, skulle den kunna utlösa allt ifrån mild uthärdlig ångest till en mental kollaps.
Jag har till och från struntat i detta faktum, att risker inte fungerar för mig, men det är inte värt det. Det har aldrig varit värt det. Vilket suger. För innan min sjukdom var jag en väldigt livlig, spontan och drivande person. 
Nu är jag en sansad, kontrollerande och bromsande person. Så känns det i alla fall för mig och just nu är det bra. Omvärden kanske uppfattar mig annorlunda, men det är hur det känns för mig som avgör hur jag måste leva mitt liv. Just nu. 
1 Sandra:

skriven

Man måste göra det som känns rätt för en själv. Oavsett vad andra tycker! ☺ <3

Kommentera här: