Det där med tankar och känslor

Igårkväll hade jag oerhört mycket ångest. Hjärtklappning, kallsvettig, illamående och väldigt ledsen. P hjälpte mig att avleda det värsta, för att inte hamna i en klump på badrumsgolvet. Somnade därefter ganska snabbt.
Vaknade kring nio i morse, lätt irriterad och illamående. En känsla av rastlöshet växte inom mig. Dessutom skrek prestationsnissen på min högra axel högt och tydligt att jag var lat och värdelös. Mina tankar ansåg att jag var tvungen att kliva upp och helst gå ut för att motionera. Dock kändes min kropp sådär blytung och jag stannade kvar i sängen. Detta blev en hemsk strid i mitt huvud och jag mådde riktigt dåligt.
Nu i efterhand känns det patetiskt. Hur kan min hjärna skapa en så pass stor konflikt mellan känsla och tanke att jag i princip inte står ut i min egen kropp. 
I vilket fall, istället för att kliva upp och "prestera" så somnade jag om innan klockan 11 för att sedan vakna strax innan klockan 15. Efter totalt 14h sömn, så mådde jag lite bättre. Att mina morföräldrar dessutom en dag som denna, bjöd på middag, är guld. 
1 P:

skriven

<3

2 Anonym:

skriven

Bum ❤️

3 Ann:

skriven

Skönt att du kunde somna om och sova ut, hjärnan behöver sömn för att reparera sig! Kram.

Kommentera här: