Framåt stolta Sandelin

Påsken är firad, utan någon tanke på lidande, död och uppståndelse. För första gången, på jag vet inte hur länge, så skrattade jag till jag fick kramp i magen. Killarna jag är uppväxt med, är så urbota dumma. Jag vet inte om jag skrattar med eller åt. Jag vet i alla fall att jag släpper principer och värderingar för en liten stund och det kan vara väldigt skönt.
Några timmar senare klev vi in på den lokala krogen. Sist jag klev in där, skrek min barndomsvän tillsammans med en av mina släktingar i kör, "Tove, din jävla niggerlover!". Jag svarade med tystnad och en känsla av besvikelse. Oavsett vad jag egentligen tycker och tänker gällande människor som jag någon gång i livet stått väldigt nära, så skulle jag aldrig kränka dom pga dess personlighet eller utséende. Definitivt inte sådär öppet.
Senare samma kväll som jag fått detta kastat i ansiktet så kommer en kompis fram till mig, som jag själv anser ha en ganska stabil relation till sedan flera år tillbaka. Hen lutar sig mot mig och nästan viskar med en skamsen ton, jag tolkar det som att hen inte vill att någon annan ska höra, "Du, jag har hört att du blivit en sån där monsterfeminist. Stämmer det?" Istället för att svara med ord, så lyfter jag på mina armar och tittar mig i armhålorna. För att demonstrativt visa att jag fortfarande rakar mig under armarna. Vilket var ett dugligt svar för min kompis. 
Idag skäms jag för att jag inte stod upp för mig själv. För att jag inte konfronterade dessa tre personer. Samtidigt som jag känner, som Kakan Hermansson skulle sagt, "Kan en kvinna få vara?!"
 
I vilket fall, nu i helgen när jag kom in där. Där jag förövrigt alltid stormtrivs. Så möts jag av att en av dessa personer som sist skrek mig i ansiktet, ber om ursäkt. 

En gränslinje

Januari, februari, mars och nu april. April betyder att människan jag villkorslöst älskar alla dagar, varje vecka, månad och år har blivit myndig. Han är nu det samhället kallar för vuxen och jag är mer stolt än någonsin.
Att bli 18 innebär för vissa att bli fråntagen all trygghet man har. Tvingad att släppa hela sitt kontaktnät, placeras ihop med människor som i ganska många fall inte talar samma språk som en, inte ha rätt till en vuxen förebild. Samtidigt som dessa personer blir fråntagna detta, så får de inte ansvara för vad och när de ska äta, var och med vem de ska sova, var och hur de ska studera.
Om jag, när jag var 18 år, skulle bli flyttad 50 mil "hemifrån" och hamna i ett rum utan textilier och sängar invaderade av vägglöss och dessutom behövt sova tillsammans med en person dubbelt så gammal som mig och med ett helt annat alfabet. Då skulle jag också överväga ett liv utan hem. Ett liv som innebär trasiga skor, svält och extremt mycket ångest. För ångesten skulle finnas där oavsett vilket av alternativen jag hade valt.
Som ni kanske förstår så blir livet med ryggsäcken lokaliserat på offentliga platser. När det då finns fler än mig som väljer livet med ryggsäcken, så blir det ganska många ångestfyllda, rädda 18-åringar på de offentliga platserna.
Jag, om någon, vet vad ångest kan innebära. Det innebär att hjärnan går in i ett kamp eller flykt-tänk. Ångest finns för att rädda människan ur farliga situationer. Till skillnad från förr, när naturen och djuren var det farliga, så är samhället och våra medmänniskor det farliga idag. Att faran idag inte är densamma som förr, innebär inte att hjärnan agerar annorlunda. Jag personligen har både kämpat och flytt för "överlevnad" när jag har haft ångest. Jag har kämpat genom att slå, skrika och förstöra. Jag har flytt genom självdestruktiva betéenden så som att bränna, skära och förstöra min fysiska kropp, men även stängt ute min omvärld och gjort dubbla självmordsförsök.
 
Med det här vill jag säga, att när ni är fördomsfulla och hatiska mot de som befinner sig på till exempel centralstationer är det mig ni dömer. För att om inte jag hade varit vit, blåögd och previligierad genomsvensk, då hade det varit jag som satt där mot betongväggen med små pupiller och i ett moln av en svag söt doft.
 
När jag var 18 år, som min lillebror är nu, då hade jag kunnat falla dit snabbare än du kan blinka. Tack och lov vände min mamma bilen strax utanför Östersund, i ett lätt panikartat läge och for med mig in till psykakuten. Min absolut bästa kompis satt i baksätet med tårarna rinnandes längs kinderna, vilket var första gången jag någonsin sett henne gråta.
 
Jag står nu i kö för ännu en behandling mot psykisk ohälsa, den heter DBT. Det står för Dialektisk betéendeterapi och behandlingen är framtagen för personer med, vad man i folkmun kallar Borderline.