Framåt stolta Sandelin

Påsken är firad, utan någon tanke på lidande, död och uppståndelse. För första gången, på jag vet inte hur länge, så skrattade jag till jag fick kramp i magen. Killarna jag är uppväxt med, är så urbota dumma. Jag vet inte om jag skrattar med eller åt. Jag vet i alla fall att jag släpper principer och värderingar för en liten stund och det kan vara väldigt skönt.
Några timmar senare klev vi in på den lokala krogen. Sist jag klev in där, skrek min barndomsvän tillsammans med en av mina släktingar i kör, "Tove, din jävla niggerlover!". Jag svarade med tystnad och en känsla av besvikelse. Oavsett vad jag egentligen tycker och tänker gällande människor som jag någon gång i livet stått väldigt nära, så skulle jag aldrig kränka dom pga dess personlighet eller utséende. Definitivt inte sådär öppet.
Senare samma kväll som jag fått detta kastat i ansiktet så kommer en kompis fram till mig, som jag själv anser ha en ganska stabil relation till sedan flera år tillbaka. Hen lutar sig mot mig och nästan viskar med en skamsen ton, jag tolkar det som att hen inte vill att någon annan ska höra, "Du, jag har hört att du blivit en sån där monsterfeminist. Stämmer det?" Istället för att svara med ord, så lyfter jag på mina armar och tittar mig i armhålorna. För att demonstrativt visa att jag fortfarande rakar mig under armarna. Vilket var ett dugligt svar för min kompis. 
Idag skäms jag för att jag inte stod upp för mig själv. För att jag inte konfronterade dessa tre personer. Samtidigt som jag känner, som Kakan Hermansson skulle sagt, "Kan en kvinna få vara?!"
 
I vilket fall, nu i helgen när jag kom in där. Där jag förövrigt alltid stormtrivs. Så möts jag av att en av dessa personer som sist skrek mig i ansiktet, ber om ursäkt. 

Kommentera här: