Obehag

Jag öppnar ögonen, så gott det går. Jag kan inte fokusera med blicken och det flimrar. Jag ser någon sitta i hörnet, men personen säger ingenting. Utan den ser på mig med rädda ögon, jag förstår inte var jag är. Vad som har hänt är oklart.
En vitklädd man kommer in i rummet. Jag ser honom knappt, men av rösten att döma så är han mellan 40 och 50 år gammal. Jag har svaga minnen från tillfället, jag pendlar mellan ett halvt vaket tillstånd och någon form av sömn.
Jag minns inte vad han sa exakt, men jag minns att det var en man och jag han fick mig att känna mig totalt värdelös. Personen i hörnet reagerar, men säger ingenting. Både hen och jag blir alldeles paff och vet inte hur vi ska förhålla oss till mannens påhopp. Vi vet dessutom inte vem han är, för han presenterar sig aldrig.
Han kommer in, ifrågasätter mig och attackerar mig. Jag kan vid det här stadiet inte prata, bokstavligt talat. Jag vet inte hur man gör, hur man formar läpparna eller hur jag ska bära mig åt för att få fram min röst. Jag är alltså inte kapabel till att varken förmedla hur jag mår eller försvara mig.
Antingen så är det en känsla jag minns eller ett konkret minne och citat. Det kommer i alla fall tillbaka till mig med jämna mellanrum.

"Och vad fan gjorde du såhär för?"

"Vad tror du att det kommer att vara till för hjälp?!"

"Är du helt dum i huvudet?? "

"Vad tänkte du på? Nej uppenbarligen ingenting! Kan du över huvud taget tänka?"

Medan han vräker ur sig det här, så ligger jag och stirrar in i väggen som befinner sig mellan golvet och nedre delen av fönstret. Personen i hörnet sitter till vänster om fönsterpartiet. Jag ligger på höger sida av kroppen med en orange filt över mig.
Jag kan fortfarande inte öppna munnen eller få ur mig minsta lilla ljud. Så den aggressiva mannen lämnar rummet. Sen kom han aldrig tillbaka.

 

1 P:

skriven

Jobbigt att läsa! Hoppas du är okej.

Kommentera här: