Tillbakablick

Idag är en bra dag, jag städar och storterar. För det gör mig glad och tillfreds. Mitt bland alla papper så ligger en gammal anteckningsbok, jag slår upp den och hamnar på en sida som är skriven 31/7-15. Nästan exakt två år sedan. Jag är tacksam, stolt och väldigt förvånad över att jag fortfarande är i livet. Jag kan inte för något i världen förstå hur jag stod ut med panikångest flera gånger dagligen, när jag nu har det nån enstaka gång i månaden. Att jag dessutom var djupt deprimerad och alltid befann mig i en parallel och svartvit värld. Det står såhär:
Jag vill skära mig, jag vill klösa mig.
Jag vill skära mig, jag vill klösa mig.
Jag vill skära mig, jag vill klösa mig.
Jag vill skära mig, jag vill klösa mig
Jag vill skära mig, jag vill klösa mig.
Är det nu jag har panikångest? Luften känns syrefattig. Jag är arg och irriterad. Det är varmt. Allt låter så jävla högt! Åter igen har jag öronproppar..
Jag stör mig fruktansvärt mycket på att han, eller kanske andra människor, skrattar och ser glada ut. Jag hatar dom!
Varför är det så svårt att vara med andra människor? Det är så jobbigt och energikrävande att vara social. I sju dagar i sträck har jag ifrågasatt livet, ska det alltid vara såhär?

Apropå Bråvalla

Det är sista natten här, på Bråvalla. Jag lämnar min camp tillsammans med två ur mitt sällskap för att gå till toaletten, men ändrar mig och springer tillbaka mot tältet utan mina två kompanjoner.
På vägen tillbaka så stannar jag och frågar en kille hur mycket klockan är. Han är ett huvud längre än mig och väger lite mer än han borde. Han ser ut att vara i samma ålder som mig. I vilket fall, han stannar till och tittar ner på mig. Jag ser antagligen både dragen och tokglad ut, men det är mörkt ute så jag vet inte hur mycket han uppfattar av mitt utseende. Med säker röst så svarar han "Det säger jag om du suger av mig".
Av ren reflex så hoppar jag bakåt och skriker allt vad jag har samtidigt som jag gestikulerar med hela kroppen "DET ÄR PÅ GRUND AV SÅNA SOM DIG SOM BRÅVALLA STÄLLS IN NÄSTA ÅR, DITT JÄVLA ÄCKEL!!"
Som svar på det säger han lågmält, men fortfarande förvånansvärt självsäkert, "Jävla hora.!"
 
Ingenting "mer än" det händer. Eller jo, de i campingarna runt omkring oss tjoar och klappar händerna efter mitt utbrott. Jag önskar att någon av alla vakter hade befunnit sig där. Jag önskar att någon mer hade hört. Jag önskar att jag hade litat på vårt system, så att jag kunnat anmäla grabben. Det gör jag tyvärr inte, jag är ganska säker på att en anmälan hade lett till vår dalande statistik gällande brott som "sexuellt ofredande", "sexuella trakasserier" m.m. och en massa arbete och tid för mig. Ingenting annat.
 
Att jag berättar det här, gör att jag blir kallad Femi-nazi. Då bär jag gärna det skällsordet med stolthet. 

Mållös feministnazist

Min bror har fyllt 18 och följde därför med till Bråvalla i år. Det är en musikfestival i södra Sverige. Det var mitt tredje år där och om möjligt så var det ännu bättre än tidigare.
För mig handlar festival om att släppa kontroll och prestation. Om det sociala och om gemenskap. Det för samman människor som aldrig skulle ha träffats annars. Det får mig att kunna leva utan att tänka, utan konstant ångest. Jag betalar för en vecka av berusning, sömnbrist och skratt. Det är en bonus om det är någon särsklid spelning som jag vill se. 
Med berusning så menar jag både av alkohol, men även av lycka och glädje. De gånger jag känner glädje så känns det som att vara berusad. Jag hamnar i ett uppspelt tillstånd och vill göra allt för att fortsätta glida på den vågen. 
I år var det en artist som jag absolut ville se, hon heter Silvana Imam och toppade mina höga förväntningar med god marginal. Jag stod stum och darrande kvar efter konserten. Hon sätter ord på ilskan och ängslan som jag känner inför människan och världen. Hon gestaltade metaforer på scenen som gjorde mig knäsvag. Jag gråter sällan med tårar, men denna kvinna fick mig att stortjuta även fast mina ögon inte vattnades. 
När jag tänker på att hon i rep drogs av scenen av militärklädda män, med ursprung från mellanöstern, och samtidigt skriker "Jag är ett statement! När du ser mig, se DIG" så reser sig håret på mina armar. Jag överdriver inte ens.