Mållös feministnazist

Min bror har fyllt 18 och följde därför med till Bråvalla i år. Det är en musikfestival i södra Sverige. Det var mitt tredje år där och om möjligt så var det ännu bättre än tidigare.
För mig handlar festival om att släppa kontroll och prestation. Om det sociala och om gemenskap. Det för samman människor som aldrig skulle ha träffats annars. Det får mig att kunna leva utan att tänka, utan konstant ångest. Jag betalar för en vecka av berusning, sömnbrist och skratt. Det är en bonus om det är någon särsklid spelning som jag vill se. 
Med berusning så menar jag både av alkohol, men även av lycka och glädje. De gånger jag känner glädje så känns det som att vara berusad. Jag hamnar i ett uppspelt tillstånd och vill göra allt för att fortsätta glida på den vågen. 
I år var det en artist som jag absolut ville se, hon heter Silvana Imam och toppade mina höga förväntningar med god marginal. Jag stod stum och darrande kvar efter konserten. Hon sätter ord på ilskan och ängslan som jag känner inför människan och världen. Hon gestaltade metaforer på scenen som gjorde mig knäsvag. Jag gråter sällan med tårar, men denna kvinna fick mig att stortjuta även fast mina ögon inte vattnades. 
När jag tänker på att hon i rep drogs av scenen av militärklädda män, med ursprung från mellanöstern, och samtidigt skriker "Jag är ett statement! När du ser mig, se DIG" så reser sig håret på mina armar. Jag överdriver inte ens.

Kommentera här: