Tillbakablick

Idag är en bra dag, jag städar och storterar. För det gör mig glad och tillfreds. Mitt bland alla papper så ligger en gammal anteckningsbok, jag slår upp den och hamnar på en sida som är skriven 31/7-15. Nästan exakt två år sedan. Jag är tacksam, stolt och väldigt förvånad över att jag fortfarande är i livet. Jag kan inte för något i världen förstå hur jag stod ut med panikångest flera gånger dagligen, när jag nu har det nån enstaka gång i månaden. Att jag dessutom var djupt deprimerad och alltid befann mig i en parallel och svartvit värld. Det står såhär:
Jag vill skära mig, jag vill klösa mig.
Jag vill skära mig, jag vill klösa mig.
Jag vill skära mig, jag vill klösa mig.
Jag vill skära mig, jag vill klösa mig
Jag vill skära mig, jag vill klösa mig.
Är det nu jag har panikångest? Luften känns syrefattig. Jag är arg och irriterad. Det är varmt. Allt låter så jävla högt! Åter igen har jag öronproppar..
Jag stör mig fruktansvärt mycket på att han, eller kanske andra människor, skrattar och ser glada ut. Jag hatar dom!
Varför är det så svårt att vara med andra människor? Det är så jobbigt och energikrävande att vara social. I sju dagar i sträck har jag ifrågasatt livet, ska det alltid vara såhär?
1 Mamma:

skriven

Ja tänk hur det var. Vilken kämpe du är. Jag och vi kommer alltid att finnas hos dig . Älskar dig ❤️❤️

Kommentera här: