Ur min dagbok 23/10-2014

Jag vet inte vad jag förväntar mig, eller hur jag föreställer mig att det ska kännas. Jag hoppas innerligt att min kroniska smärta försvinner. Att det som tynger mig och får mig att känna mig meningslös avtar, omedelbart.
Meningslös och oerhört hjälplös. Fruktansvärda känslor. 
Jag vill gråta, men mina tårar är slut. Jag vill finna hjälp i någons famn, men det finns ingen tillgänglig längre. Mitt gamla jag är på ingång, det skrämmer mig. För det kommer att såra dom. Dom som får mig att känna mig mening-/hjälplös, så det ska bli väldigt skönt också.
Att bygga upp mitt gamla jag är en svår process, men jag har gjort det förr.
 
Det kommer att göra ont, även för mig. Vilket det gärna får göra. Vad som helst som distreherar mig från det här.
Det här som jag avslutar mina kvällar med. Jag planerar i detalj. Knappar in 112 gång på gång. Låter självhatat växa. Varför fick jag den här lotten? 
Jag vill inte leva längre.

Kommentera här: