När det som är fel blir vardag

Idag blev dagen jag befarat länge. En person väljer att byta plats i spårvagnen pga att en annan resenär inte har svenskt ursprung. Jag stöttar den påhoppde resenären genom att tillsammans konfrontera den här rasistiska tanten. Tanten väljer att endast titta på mig, hon fryser ut den utsatta tjejen som jag stöttar. Som svar på vår konfrontation säger tanten ”Jag pratar inte med såna som dom.!” I samma sekund som orden lämnar hennes mun så granskar hon min pojkvän, uppifrån och ner. För att sedan avsluts med att väsa ”Usch, äckliga människa”. 
Hela min kropp skrek, hon krossade mitt hjärta. När jag klev av ställde jag mig framför henne, tittade henne i ögonen och sa väldigt bestämt ”Din äckliga, jävla rasist.” och spottade henne i ansiktet. Jag skäms inte över det, men jag skäms otroligt mycket över mitt land. Kvinnan i fråga väger ca 45kg och är minst 75 år gammal. Ändå väljer hon att agera såhär, trots att hela vagnen är full med människor från världens alla länder. 
 
Det sjuka är att jag och rasisten var de enda med helt svenskt ursprung och att ingen av de andra resenärerna reagerade. Rasismen är påtagligt normaliserad och min pojkvän kände sig inte ens kränkt.

Ångest

Nånting är fel i kroppen fast allting är rätt i livet. Ikväll blev en sån där kväll när jag är skakis, väldigt illamående och helt enkelt inte glad. Det är fel dag att må dåligt på, vilket jag tror gör att jag mår ännu sämre. Dessutom har jag en tid att kliva upp till, stresspåslag. Ibland känns det som att jag alltid lyckas må dåligt när det inte alls är lämpligt, som att jag vill dra ner min omgivning. Jag vet att det inte är så och att tanken antagligen inte hade slagit mig om jag hade diabetes och fick ett blodsockerfall. Den som tror att personer med psykisk ohälsa överdriver för att få uppmärksamhet, vet uppenbarligen ingenting om det. Kunde jag, vi, välja att må bra så skulle vi vänt upp och ned på världen för att göra det. 
Förstår ni hur trött jag är på den här skiten? Jag skulle tippa på att jag varit sjuk i 10 år snart, det är halva min livstid.