Att ha en stämpel i pannan

Även fast den sista veckan varit tuff, så skulle jag vilja påstå att jag inte mått såhär bra sen jag var 15 år gammal. Jag tänker mycket på hur många år av mitt liv som jag missat på grund av den, fortfarande inte fastställda, sjukdom jag drabbats av. Jag tänker allt oftare på hur otroligt det är att jag fortfarande lever och att jag inte gjort fler självmordsförsäk än de jag faktiskt gjort. För jag har verkligen kämpat de senaste dagarna, men har hela tiden varit medveten om hur icke jobbigt det har varit i jämförelse med förut. Det spelar liksom ingen roll hur jobbig en dag kan vara numera, jag har svårt att tro att det någonsin kan bli värre än det har varit.
Jag kan prata om då, utan att just nu kunna relatera till den tiden. När jag pratar om då, så märker jag att jag glömt och förträngt väldigt mycket. Jag får saker berättade för mig som jag själv absolut inte kan komma ihåg. Jag kommer inte ihåg att jag mer eller mindre blev "vaktad". Att det fanns någon som såg till att jag åt, duschade och klev upp ur sängen. 
Jag kommer däremot ihåg hur lite jag brydde mig om att överleva, jag längtade till dagen då min sjukdom skulle ta kol på mig. Jag är fortfarande helt orädd för att dö, men har ingen längtan efter det. 
 
Jag skulle aldrig önska någon att drabbas av detta, men jag själv vill inte ha det ogjort. Allt jag gör, tycker och står för är resultatet av dessa år. För jag har gjort resan själv, jag har räddat mig själv. Jag har fortfarande väldigt mycket ångest, äter fortfarande mycket mediciner och självskadar. Däremot vet jag inte om jag är deprimerad längre. När jag åker hem till Jämtland, så känns det ändå som att alla tittar på mig som det äckliga, oärliga och oförutsägbara psykfallet. Den känslan kommer nog finnas kvar länge.
1 anlieva ;):

skriven

En klen tröst, men glöm för oss gamla godingarna är det inte så.Jag, och är säker på att jag talar för våra andra gamla kamraterna, kommer du alltid vara Tove. Tove som vi skrattat, gråtit, festat och kramats med. Ha det i åtanke när du kommer hem, dina gamla godingar födda -95 tänker alltid på den du egentligen är. Och den du är för oss! ❤️ Saknar dig, men hoppas att du har de bra.

Svar: Tusen tack, det var det finaste jag hört på länge. Saknar dig och hoppas att du har det bra också.
Tove Sandelin

Kommentera här: