Obehag

Jag öppnar ögonen, så gott det går. Jag kan inte fokusera med blicken och det flimrar. Jag ser någon sitta i hörnet, men personen säger ingenting. Utan den ser på mig med rädda ögon, jag förstår inte var jag är. Vad som har hänt är oklart.
En vitklädd man kommer in i rummet. Jag ser honom knappt, men av rösten att döma så är han mellan 40 och 50 år gammal. Jag har svaga minnen från tillfället, jag pendlar mellan ett halvt vaket tillstånd och någon form av sömn.
Jag minns inte vad han sa exakt, men jag minns att det var en man och jag han fick mig att känna mig totalt värdelös. Personen i hörnet reagerar, men säger ingenting. Både hen och jag blir alldeles paff och vet inte hur vi ska förhålla oss till mannens påhopp. Vi vet dessutom inte vem han är, för han presenterar sig aldrig.
Han kommer in, ifrågasätter mig och attackerar mig. Jag kan vid det här stadiet inte prata, bokstavligt talat. Jag vet inte hur man gör, hur man formar läpparna eller hur jag ska bära mig åt för att få fram min röst. Jag är alltså inte kapabel till att varken förmedla hur jag mår eller försvara mig.
Antingen så är det en känsla jag minns eller ett konkret minne och citat. Det kommer i alla fall tillbaka till mig med jämna mellanrum.

"Och vad fan gjorde du såhär för?"

"Vad tror du att det kommer att vara till för hjälp?!"

"Är du helt dum i huvudet?? "

"Vad tänkte du på? Nej uppenbarligen ingenting! Kan du över huvud taget tänka?"

Medan han vräker ur sig det här, så ligger jag och stirrar in i väggen som befinner sig mellan golvet och nedre delen av fönstret. Personen i hörnet sitter till vänster om fönsterpartiet. Jag ligger på höger sida av kroppen med en orange filt över mig.
Jag kan fortfarande inte öppna munnen eller få ur mig minsta lilla ljud. Så den aggressiva mannen lämnar rummet. Sen kom han aldrig tillbaka.

 

Tillbakablick

Idag är en bra dag, jag städar och storterar. För det gör mig glad och tillfreds. Mitt bland alla papper så ligger en gammal anteckningsbok, jag slår upp den och hamnar på en sida som är skriven 31/7-15. Nästan exakt två år sedan. Jag är tacksam, stolt och väldigt förvånad över att jag fortfarande är i livet. Jag kan inte för något i världen förstå hur jag stod ut med panikångest flera gånger dagligen, när jag nu har det nån enstaka gång i månaden. Att jag dessutom var djupt deprimerad och alltid befann mig i en parallel och svartvit värld. Det står såhär:
Jag vill skära mig, jag vill klösa mig.
Jag vill skära mig, jag vill klösa mig.
Jag vill skära mig, jag vill klösa mig.
Jag vill skära mig, jag vill klösa mig
Jag vill skära mig, jag vill klösa mig.
Är det nu jag har panikångest? Luften känns syrefattig. Jag är arg och irriterad. Det är varmt. Allt låter så jävla högt! Åter igen har jag öronproppar..
Jag stör mig fruktansvärt mycket på att han, eller kanske andra människor, skrattar och ser glada ut. Jag hatar dom!
Varför är det så svårt att vara med andra människor? Det är så jobbigt och energikrävande att vara social. I sju dagar i sträck har jag ifrågasatt livet, ska det alltid vara såhär?

N O N S E N S

De senaste fem dagarna har varit.. Jag vet inte hur jag ska beskriva dem. Jag existerar och är okej med det. Inte så mycket mer än så. Jag hade ett fint samtal med en av mina närmsta vänner ikväll. Hen beskrev sin vardag som neutral och likgiltig, jag känner igen mig i det. I alla fall de senaste dagarna.
Jag tog mig samman efter att ha sovit länge, men oroligt. Spenderade dagen med ytliga bekanta för att ta mig igenom den. Ikväll har jag varit själv, det har varit skönt och bra. Jag mår ganska dåligt, men vill inte vara med någon. Orkar inte prata för att jag inte kan sätta ord på det som känns än. För att kunna det behöver jag dissekera min ångest på egen hand först.