Diagnostiserad?

Var på ett uppföljningsmöte med en läkare på psykiatrimottagningen för unga vuxna förra veckan. Har förberett mig sen akutbesöket i början av sommaren. Jag berättade min historia, kort och koncist. För första gången ställde jag krav på psykiatrin, bad om specifik hjälp och talade om vad jag tror. 
Igår ringde läkaren som jag träffade sist upp mig, hon hade talat med en specialistläkare och gått igenom allt en gång till. Hon hade redan innan hon ringde upp mig igår skrivit ett recept och bokat in mig på möte med en specialistsjuksköterska och en specialistläkare för utredning. Med största sannolikhet har jag Bipolär sjukdom typ 2 och började medicinera redan igår. Tror aldrig att jag varit så lättad i hela mitt liv, tänk om jag faktiskt kan få rätt hjälp som ger resultat nu? 
 
För övrigt så börjar jag på sjuksköterskeprogrammet på högskolan i Gävle på onsdag. Insparksveckan började igår och jag är helt okej med att jag inte orkar delta i alla moment, det är så jag är just nu.

Ur min dagbok 10/6-2015

Jag har skurit och jag vill göra mer skada. Jag älskar att känna blodet rinna.
Det är en befriande känsla, men framför allt en verklig och sann känsla.
 
Jag vill ta livet av mig. Jag vill inte vara jag längre.
Han hatar mig och jag är skyldig min familj så otroligt mycket.
 
Varför lät han mig inte tappa greppet och låta kabeln göra sitt? Jag hoppas att han fått mig att må som han vill att jag ska må. Att han är nöjd och lycklig nu.
 
Låt mig vara, låt mig ruttna, lämna mig ifred. Jag vill vara ensam. Jag vill försvinna.
Jag är så jävla ledsen, arg och trött. Jag är äcklig.

Ur min dagbok 23/10-2014

Jag vet inte vad jag förväntar mig, eller hur jag föreställer mig att det ska kännas. Jag hoppas innerligt att min kroniska smärta försvinner. Att det som tynger mig och får mig att känna mig meningslös avtar, omedelbart.
Meningslös och oerhört hjälplös. Fruktansvärda känslor. 
Jag vill gråta, men mina tårar är slut. Jag vill finna hjälp i någons famn, men det finns ingen tillgänglig längre. Mitt gamla jag är på ingång, det skrämmer mig. För det kommer att såra dom. Dom som får mig att känna mig mening-/hjälplös, så det ska bli väldigt skönt också.
Att bygga upp mitt gamla jag är en svår process, men jag har gjort det förr.
 
Det kommer att göra ont, även för mig. Vilket det gärna får göra. Vad som helst som distreherar mig från det här.
Det här som jag avslutar mina kvällar med. Jag planerar i detalj. Knappar in 112 gång på gång. Låter självhatat växa. Varför fick jag den här lotten? 
Jag vill inte leva längre.