¨Vår lott och arvedel

Att vara ung, men ändå fortfarande bli äldre, är komplicerat. Jag längtar tills jag ser tillbaka på mig själv och tänker att jag var ung och ovetandes. Tills jag känner mig trygg och säker på vem jag är och vad jag står för. Kommer jag någonsin dit? Kommer någon dit? Eller känns det alltid som att hjärnan och "jaget" expanderar för varje minut?
 
Eftersom att jag är ny i stan, i alla fall relativt, så känner ingen mig. Det är skönt. De människor jag möter kan jag i min egen takt iaktta. Jag har under det här året som jag bott här varsamt valt ut de jag på fritiden hänger med. Det är lyxigt att inte ha förutfattade meningar och åsikter om människor.
Jag har även under det här året valt att tycka att det är lyxigt att vara naiv. För jag skulle vilja säga att jag är det och att jag nu mer vill vara det. Jag väljer att utgå ifrån att alla människor föds och är genuint snälla, att ingen VILL vara falsk eller VILL såra andra. För det är jag född till, att alltid kunna lita på min klick. 
Jag tycker att det är underskattat att vara godtrogen, en blir lätt anklagad för att vara blåst och lättlurad. Fast jag tror inte att det handlar om det. Jag tror att det beror på att vi hade turen att växa upp på en plats där ärlighet, oavsett vad, alltid leder till störst vinst åt flest människor. Medan andra, får lära sig att ljuga för att överleva. Om det så är att ljuga om sin sexualitet som människa eller kroppsfärg som kameleont.

Apropå Bråvalla

Det är sista natten här, på Bråvalla. Jag lämnar min camp tillsammans med två ur mitt sällskap för att gå till toaletten, men ändrar mig och springer tillbaka mot tältet utan mina två kompanjoner.
På vägen tillbaka så stannar jag och frågar en kille hur mycket klockan är. Han är ett huvud längre än mig och väger lite mer än han borde. Han ser ut att vara i samma ålder som mig. I vilket fall, han stannar till och tittar ner på mig. Jag ser antagligen både dragen och tokglad ut, men det är mörkt ute så jag vet inte hur mycket han uppfattar av mitt utseende. Med säker röst så svarar han "Det säger jag om du suger av mig".
Av ren reflex så hoppar jag bakåt och skriker allt vad jag har samtidigt som jag gestikulerar med hela kroppen "DET ÄR PÅ GRUND AV SÅNA SOM DIG SOM BRÅVALLA STÄLLS IN NÄSTA ÅR, DITT JÄVLA ÄCKEL!!"
Som svar på det säger han lågmält, men fortfarande förvånansvärt självsäkert, "Jävla hora.!"
 
Ingenting "mer än" det händer. Eller jo, de i campingarna runt omkring oss tjoar och klappar händerna efter mitt utbrott. Jag önskar att någon av alla vakter hade befunnit sig där. Jag önskar att någon mer hade hört. Jag önskar att jag hade litat på vårt system, så att jag kunnat anmäla grabben. Det gör jag tyvärr inte, jag är ganska säker på att en anmälan hade lett till vår dalande statistik gällande brott som "sexuellt ofredande", "sexuella trakasserier" m.m. och en massa arbete och tid för mig. Ingenting annat.
 
Att jag berättar det här, gör att jag blir kallad Femi-nazi. Då bär jag gärna det skällsordet med stolthet. 

Mållös feministnazist

Min bror har fyllt 18 och följde därför med till Bråvalla i år. Det är en musikfestival i södra Sverige. Det var mitt tredje år där och om möjligt så var det ännu bättre än tidigare.
För mig handlar festival om att släppa kontroll och prestation. Om det sociala och om gemenskap. Det för samman människor som aldrig skulle ha träffats annars. Det får mig att kunna leva utan att tänka, utan konstant ångest. Jag betalar för en vecka av berusning, sömnbrist och skratt. Det är en bonus om det är någon särsklid spelning som jag vill se. 
Med berusning så menar jag både av alkohol, men även av lycka och glädje. De gånger jag känner glädje så känns det som att vara berusad. Jag hamnar i ett uppspelt tillstånd och vill göra allt för att fortsätta glida på den vågen. 
I år var det en artist som jag absolut ville se, hon heter Silvana Imam och toppade mina höga förväntningar med god marginal. Jag stod stum och darrande kvar efter konserten. Hon sätter ord på ilskan och ängslan som jag känner inför människan och världen. Hon gestaltade metaforer på scenen som gjorde mig knäsvag. Jag gråter sällan med tårar, men denna kvinna fick mig att stortjuta även fast mina ögon inte vattnades. 
När jag tänker på att hon i rep drogs av scenen av militärklädda män, med ursprung från mellanöstern, och samtidigt skriker "Jag är ett statement! När du ser mig, se DIG" så reser sig håret på mina armar. Jag överdriver inte ens.