N O N S E N S

De senaste fem dagarna har varit.. Jag vet inte hur jag ska beskriva dem. Jag existerar och är okej med det. Inte så mycket mer än så. Jag hade ett fint samtal med en av mina närmsta vänner ikväll. Hen beskrev sin vardag som neutral och likgiltig, jag känner igen mig i det. I alla fall de senaste dagarna.
Jag tog mig samman efter att ha sovit länge, men oroligt. Spenderade dagen med ytliga bekanta för att ta mig igenom den. Ikväll har jag varit själv, det har varit skönt och bra. Jag mår ganska dåligt, men vill inte vara med någon. Orkar inte prata för att jag inte kan sätta ord på det som känns än. För att kunna det behöver jag dissekera min ångest på egen hand först.

Fångad

Det är sådär att det knyter sig i övre delen av magen. Ett svagt illamående som samtidigt liknar halsbränna. Stundvis blir ögonlocken tunga som bly och jag vill somna. Fast när jag nästan somnar, då övergår den obehagliga känslan till mardrömmar. Under tiden jag drömmer så vet jag att det är drömmar, men tar mig inte ur dom. Precis som när jag har ångest, jag vet att det är ångest och tar mig inte ur den.

En gränslinje

Januari, februari, mars och nu april. April betyder att människan jag villkorslöst älskar alla dagar, varje vecka, månad och år har blivit myndig. Han är nu det samhället kallar för vuxen och jag är mer stolt än någonsin.
Att bli 18 innebär för vissa att bli fråntagen all trygghet man har. Tvingad att släppa hela sitt kontaktnät, placeras ihop med människor som i ganska många fall inte talar samma språk som en, inte ha rätt till en vuxen förebild. Samtidigt som dessa personer blir fråntagna detta, så får de inte ansvara för vad och när de ska äta, var och med vem de ska sova, var och hur de ska studera.
Om jag, när jag var 18 år, skulle bli flyttad 50 mil "hemifrån" och hamna i ett rum utan textilier och sängar invaderade av vägglöss och dessutom behövt sova tillsammans med en person dubbelt så gammal som mig och med ett helt annat alfabet. Då skulle jag också överväga ett liv utan hem. Ett liv som innebär trasiga skor, svält och extremt mycket ångest. För ångesten skulle finnas där oavsett vilket av alternativen jag hade valt.
Som ni kanske förstår så blir livet med ryggsäcken lokaliserat på offentliga platser. När det då finns fler än mig som väljer livet med ryggsäcken, så blir det ganska många ångestfyllda, rädda 18-åringar på de offentliga platserna.
Jag, om någon, vet vad ångest kan innebära. Det innebär att hjärnan går in i ett kamp eller flykt-tänk. Ångest finns för att rädda människan ur farliga situationer. Till skillnad från förr, när naturen och djuren var det farliga, så är samhället och våra medmänniskor det farliga idag. Att faran idag inte är densamma som förr, innebär inte att hjärnan agerar annorlunda. Jag personligen har både kämpat och flytt för "överlevnad" när jag har haft ångest. Jag har kämpat genom att slå, skrika och förstöra. Jag har flytt genom självdestruktiva betéenden så som att bränna, skära och förstöra min fysiska kropp, men även stängt ute min omvärld och gjort dubbla självmordsförsök.
 
Med det här vill jag säga, att när ni är fördomsfulla och hatiska mot de som befinner sig på till exempel centralstationer är det mig ni dömer. För att om inte jag hade varit vit, blåögd och previligierad genomsvensk, då hade det varit jag som satt där mot betongväggen med små pupiller och i ett moln av en svag söt doft.
 
När jag var 18 år, som min lillebror är nu, då hade jag kunnat falla dit snabbare än du kan blinka. Tack och lov vände min mamma bilen strax utanför Östersund, i ett lätt panikartat läge och for med mig in till psykakuten. Min absolut bästa kompis satt i baksätet med tårarna rinnandes längs kinderna, vilket var första gången jag någonsin sett henne gråta.
 
Jag står nu i kö för ännu en behandling mot psykisk ohälsa, den heter DBT. Det står för Dialektisk betéendeterapi och behandlingen är framtagen för personer med, vad man i folkmun kallar Borderline.